SM i idrotter, som vi gärna vill kalla stor, kan nästan helt försvinna i papperstidningsvärlden.
Som nu simningens, som avgjordes i samband med SM-veckan i Norrköping. Vi som är allmänt intresserade fick nöja oss med en medaljresultatlista. Nåväl, även en gammal man kan lotsa sig in på nätet för att hitta intressanta detaljer. Den skånska simningen är stark. Att jämföra olika idrotter med varandra är svårt. Och inte alltid rättvist. De som läser mina blogginlägg vet att jag orolig för den minskade bredden i seniorfriidrotten. Inte minst i Skåne. Det är få friidrottsföreningar som har deltagare på ett SM för seniorer. Malmö AI har alltid stora trupper, IFK Helsingborg har sina toppar, IFK Lund sina, fast oftast färre. Någon gång en och annan från någon annan klubb.
Vid SM i simning var det 13 skånska föreningar som deltog och fixade poäng. Jönköping var bästa klubb, 2) Helsingborgs SS, 6) Malmö KK, 7) Landskrona, 14) Poseidon (Lund). En sådan toppbredd kan den skånska friidrotten bara drömma om för tillfället.
Men även simningen tappar fästen, som Ystad, Trelleborg, Kristianstad, Staffanstorp och några andra.
***
Lagkapperna i simning avgörs i samband med de individuella distanserna. Det gör att många simmare är på plats och möjlighet till många lag. Stafett-SM i friidrott sker en separat helg. Detta till trots imponerar simningen jämförelsevis. Simningen hade i sina åtta seniorlagkapper mellan 15 och 32 startande lag. Friidrottens i sina åtta mellan tre och nio.
Till friidrottens ”försvar” skall sägas att en enstaka simmare kan ställa upp i fyra lopp, en friidrottare högst två.
Fem skånska lag deltog i friidrottens stafetter från två klubbar, MAI och Åhus, i simning 42 lag från fem klubbar, därav två från konstellationen Kivik/Trelleborg.
Simningen tillåter gemensamma lag från två klubbar.
Något för en trängd friidrott?
***
På juniorsidan ligger Skånes simmare också bra till: 2) MKK, 5) Helsingborg, 13) Poseidon, 21) Kristianstad (ny storhetstid i sikte?), 27) Landskrona.
I Malmö har MKK helt tagit över. Ran är inte längre en elitklubb.
I de flesta idrotter finns det endast plats för en elitklubb i Malmö. För att fortsätta jämförelsen med friidrott. Heleneholms IF är inte längre en elitklubb.
***
Med vetskap att en simmare kan deltaga i många lopp under ett SM imponerar trots alltdeltagarantalet. På herrsidan startade 26--82 aktiva per gren, på damsidan 17 till 72. På den här nivån är det fler herrar än kvinnor som tävlingssimmar.
***
Eftersom SM kom kort efter VM avstod några av de bästa SM, vilket naturligtvis inverkade på föreningstävlingen. Men det kullkastar inte min slutsats: Bredd ger topp och därför ser det ljusare ut för svensk/skånsk simning än för friidrott.
Defaitism.
Ett fint ord jag lärde min en gång för länge sedan.
Det betyder ungefär: Att acceptera en förlust utan kamp.
Det har alltså en negativ innebörd.
Osökt har ordet kommit upp när jag samtalar med personer engagerade i den skånska friidrotten. Det finns en uppgivenhet. Inte hos alla. Men i min väld hos alltför många. Huvudmantrat lyder: Konkurrensen med alla andra nya idrotter är alltför tuff och tuffare än någon gång tidigare.
Så är det givetvis. Det är ett korrekt konstaterande. Men att bara konstatera utan att söka nya vägar är att ge upp. Det finns klubbar och idrotter som befinner sig i samma idrottssamhälle och som lyckats. Till och med inom den skånska friidrotten. I år vann Klippans FIK Kraftmätningens flickgrupp, en lagtävling för aktiva 15 år och yngre som kräver både topp och bredd. Klippan vann över alla landets övriga friidrottsklubbar. Med rätt vilja och bra ledare, som ser möjligheterna, inte bara svårigheterna, kan en liten förening som Klippans FIK bli bäst i Sverige. Jag är full av beundran
Och ta handbollen! Trots att ”nya” innebandyn lockat många, nya, unga utövare och att ungdomsfotbollen tenderar att bli en åretruntsport med alla sina inomhusturneringar, har handbollen ungefär samma numerär nu som innan innebandy och inomhusfotboll trädde in på arenan.
***
En defaitist (Ser man på, ordet godkändes!) söker ofta tröst i andras tillkortakommande. Det är skönt att inte vara ensam.
Och visst har andra idrotter i Skåne tappat utövare. Förr fanns det brottning och bordtennis i varje litet samhälle, i Malmö var bowlingen stor. Det finns fler exempel.
Simningen har dock klarat av den nya konkurrenssituationen på ett helt annat sätt än friidrotten. För en tid sedan arrangerades regionskval till Sum-sim-finalerna, det är USM, för åldersgrupperna U 14 och U 16. För att få hanterbara tvådagarstävlingar hade man i Skåne delat upp kvalet på två orter, Sjöbo och Ängelholm (där deltog två Blekingeföreningar). Det var startfält som friidrotten bara kan drömma om. Jag bortser från de individuella starterna, en aktiv kan ju ställa upp på många distanser, och räknade antalet deltagande skånska lagkappslag på 4x100 meter fritt.
Flickor 16 22 lag
Pojkar 16 14 lag
Flickor 14 29 lag
Pojkar 14 16 lag
Det fanns 18 Skåneföreningar med i lagkapperna.
Hur många skånska friidrottsklubbar kan över huvud taget få ihop ett lag på 4x100 meter i motsvarande åldrar? Inte är det så många att det räcker till en tävling.
***
Den skånska årsstatistiken är avslöjande. Det är få grenar man kan fylla en tio-bästa-lista för seniorer med hyfsade resultat. Och desto värre: I de åldersbundna ungdomsklasserna är det minst lika illa. Och kanske ännu mera oroande: I många, många grenar kan man inte ens få ihop en tio-bästa-lista.
***
Det är i denna verklighet defaitismen frodas.
Det är inte bara fotboll och VM i dessa dagar.
SM-veckan i Helsingborg och Landskrona har inletts och i helgen samlades alla Sveriges lovande simungdomar i Malmö för att göra upp om SM-medaljer.
Tävlingen Sum-Sim, fick knappast någon uppmärksamhet utanför den närmaste kretsen. Inte på tidningarnas sportsidor i alla fall. Den tiden är – tyvärr – förbi då ett junior- eller ungdoms-SM får någon uppmärksamhet. Inte ens när tävlingen sker på hemmaplan.
Några förhandsrubriker blev det förstås, till och med i rikspressen. Föräldrar var rädda för att sända sina barn till Malmö. Tävlingen skedde på Lindängsbadet, inte alls långt från Lindängsplan, platsen för en hel del skjutningar. Och heller långt från Nydala, en annan ”skjutbana”.
Det är olustigt att mitt fina Malmö är så förknippat med gängkriminalitet att föräldrar tvekar att sända sina barn till ett fantastiskt idrottsevenemang.
Vansinnet kom på något sätt närmare i går, när en man dödades mitt på eftermiddagen i en park med många människor i rörelse. Inte en kilometer från Lindängsbadet.
Och i en av de många cykelvänliga parker jag ofta besöker med min Skeppshult.
Men var vet man var idiotin finns? Cykla måste man.
***
Tävlingen, då?
Den visade att svensk och skånsk simning har en bred återväxt. I de tolv lagkapperna, tre per åldersklass, U 17 och U 15, deltog mellan 22 och 41 fyrmannalag.
I motsvarande tävling, stafett-SM i friidrott, fanns tio lopp. Här låg deltagarantalet mellan nio och 23. Med andra ord en rejäl skillnad.
Tar man ner det på skånsk nivå blir skillnaden än mer markant, nästan genant för friidrotten.
Fem skånska friidrottsföreningar sände 18 lag i 17- och 15-årsgrubberna till Göteborg.
I Sum-Sim kom 17 skånska föreningar med 93 lag till start.
En liten del av den enorma skillnaden kan förklaras av att simningen hade sitt mästerskap på hemmaplan i Malmö. Men inte allt.
Simningen har en bred verksamhet i små orter som friidrotten bara kan drömma om. Och gjort i många år. Märk väl det är inte fråga om barnverksamhet, jämförelsen gäller tonåringar.
Helsingborg SS blev totalt sett överlägset bästa klubb före Malmö KK.
20 skånska klubbar erövrade poäng.
Jag är imponerad av den skånska simningens ungdomsbredd.
Om några timmar invigs VM i friidrott i London.
Sverige har 29 kvalificerade aktiva.
Det är bra.
Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.
Det är bra.
Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.
Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.
Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.
Men Daniel Ståhl pallar!
VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.
Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.
Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!
Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.
Det har varit mycket Therese Alshammar den senaste tiden.
Tidningar, radio och tv, ja, alla har haft inslag med henne. Och vilken pr hon gjort för svensk idrott, inte bara för simningen.
Simmardrottningen har verkligen, vältalig, framfört allt det bästa med idrotten, kamratskapet i en positiv miljö, den nödvändiga disciplinen och målinriktningen, resorna världen runt med all den kunskap och erfarenhet dessa gett. Och mycket annat.
Therese Alshammar har verkligen ställt upp som en idrottens ambassadör.
En av hennes främsta förhoppningar är att hennes son en gång skall finna en väg in i idrottens gemenskap och trivas i den.
Om de egna framtidsplanerna har hon varit lite mer hemlighetsfull. En sak avslöjade hon dock:
- Jag skall engagera mig i min senaste klubb, Täby, och hjälpa till, och med min erfarenhet stötta de ungdomar som vill försöka göra en elitkarriär.
Therese Alshammar vill ge tillbaka till något som gett henne så oerhört mycket.
Som mångårig idrottsledare har jag ofta önskat att alla de aktiva, som under en lång period tävlar och tränat, ville ge tillbaka något till den förening som gett dem så mycket positivt.
Alla kan inte bli ledare men att helt enkelt bara fortsätta betala in sin medlemsavgift skulle underlätta för arbetet för föreningarna.
I lite längre tidsperspektiv rör det sig om miljonbelopp för de flesta föreningarna. En årsavgift är en ringa ersättning för allt man fått.