Den senaste tiden har jag sett två foton med nöjda politiker och rektorer tillsammans med profilerade ungdomsledare från Malmö FF.
MFF har presenterar en fotbollsgrundskola i Lomma och gör en nystart i Tomelilla. Politiker och tjänstemän säger sig vara nöjde med att välmeriterade tränare kommer ut till deras skola och tar hand om deras ungdomar.
Och visst känns det underbart att förknippas med Skånes idrottsligt sett främsta varumärke, Malmö FF.
Samtidigt tillåter man en selektering av 12-åriga flickor och pojkar. Det kan inte vara ett samhälles/en skolas uppgift att vid så låg ålder säga: Du duger men inte du!
***
All forskning visar på omöjligheten att vid denna låga ålder se vad som händer innan barnen mognat. Och då menar jag både fysiskt och psykiskt.
Per Ågren, en gång huvudansvarig i Malmö FF för intagningen till klubbens nu 19 skolor i 17 kommuner, medgav i en SDS-intervju för något år sedan det omöjlig i uppgiften och han kände en viss vånda inför uppdraget.
Jag kan förstå att MFF engagerar sig i denna skolverksamhet, den ger PR och dessutom poäng i SEF:s (Svensk Elitfotbolls) certifiering av klubbarnas ungdomsakademier. En hög rakning ger pengar och är ett argument för klubbarna när de värvar spelare från hela Sverige.
Men att kommunerna ställer sig bakom detta system är för svårförståeligt.
***
Hur utfallet blivit ute i de medverkande kommunerna har jag naturligtvis ingen aning om. Men jag har tittat på min födelsekommun Skurup, som varit en del av MFF:s skolverksamhet ett antal år.
Skurup har 17 000 innevånare, i huvudorten Skurup 9 000, Skivarp med Abbekås 3 000, och Rydsgård 1 500. Övriga bor i en massa småbyar. Kommunens högstadium finns på Prästamosseskolan Skurup, där fotbollklasserna finns.
I kommunen finns fyra klubbar Janstorps AIF, hemmaplan en halvmil norr om Skurup, Rydsgårds AIF, Skivarps GIF och Skurups AIF.
2024 hade Skivarp endast herrseniorlag, Janstorp herrlag och två pojklag, P 16 och P 14. (Jag räknar bara serier med tabeller, 19 år till och med 13.)
Rydsgård hade herr- och damlag samt två P 13-lag, I P 15 hade Rydsgård och Skurup ett gemensamt lag.
Skurup hade både herr- och damlag, flicklag i F 15 och F 13 samt ett P 13-lag.
Sammantaget i hela kommunen:
Två damlag.
Åtta herrlag, det var endast SAIF, som inte hade ett B-lag.
1 P 16-lag.
1 P 15 lag.
1 p 14 lag.
3 P 13 lag.
1 F 15 lag.
1 F 13 lag.
Ingen hänsyn är taget till kvalitet.
Men visst är det ett svaghetstecken med så få ungdomslag i en kommun med 17 000 innevånare?
Inget pojklag över 16 år, inget flicklag över 15.
Borde inte en mängd säsonger med fotbollsklasser gett ett bredare utfall?
Jag har inget svar. Men dock en fundering. Redan uttagningen innebär en utslagning, de tre följande läsåren sker en naturlig minskning. Några tröttnar, några andra finner att förmågan inte räcker till. Så står kommunens fyra föreningar där, alla utan en stabil ungdomsavdelning.
Jag säger inte att det är MFF:s fel, men menar, att denna högstadieverksamhet inte främjar en bred ungdomsfotboll.
De talanger som finns inom Skurups kommun upptäcker MFF och andra elitklubbar ändå.
De fyra Skurupsgrabbar, Hugo Andersson (Randers), Pjotr Johansson (Djurgården), Isak Jönsson (Västerås) och Filip Boman (Trelleborgs FF), som 2024 spelade elitfotboll fann sin väg dit utan någon fotbollsgrundskola.
***
Vi har ett Idrottssverige som åldersmässigt är som störst vid 11,5 år.
Att höja denna ålder borde prioriteras av kommuner och stat.
I stället för att glänsa i ett samarbete, som exempelvis, med Malmö FF.
Ungdomsidrotten får en alltmer undanskymd plats i pappersmedia, i alla fall i de större tidningarna.
Jag saknar också en seriös debatt om den svenska ungdomsidrotten. Patrik Brenning, sportjournalist på Aftonbladet, har nyligen gett ut en bok i ämnet, Så vinner vi igen. Det är en skarp vidräkning om hur idrotten för barn och ungdomar bedrivs i dagens Sverige. Ja, inte bara i Sverige utom även i andra länder. Vissa avsnitt är direkts skrämmande. Det mest underliga är hur idrotten och samhälle i mångt och mycket helt negligerar den omfattande forskning världen över som finns i ämnet.
Jag har några sidor kvar i den 284 sidor tjocka boken, som jag rekommenderar till de som är intresserade av ungdomsidrott och dess utveckling.
Det finns anledning att återkomma till olika kapitel i boken, som borde vara obligatorisk läsning, för idrottsledare och makthavare inom idrottssamhället. Och varför inte för sportjournalister.
Boken väcker onekligen funderingar.
***
Det här var en lång inledning till det jag tänker skriva om och fundera över: Hur var fotbollsåret 2024 för skånsk ungdomsfotboll på pojksidan?
Malmö FF är Skånebäst är även här. Det är här regionens främsta talanger via Idrottsgrundskolan och Idrottsgymnasiet söker sig. Region är väl till och med ett för snävt geografiskt begrepp. Till båda skolorna kommer talanger från hela landet.
Året har inte varit odelat positivt för MFF. P 19-laget kom femma i Juniorallsvenskan efter Häcken, Hammarby, Djurgården och Halmstad.
I P17:s allsvenska A-slutspel återstår en omgång, MFF ligger tia, kan avancera någon placering men har långt upp till Brommapojkarna, Djurgården, IFK Göteborg, Häcken, Hammarby och Stocksund (!).
I P 16-klassen fanns i slutspelet en nordlig och en sydlig grupp. I den södra kom Malmö FF trea på sämre målskillnad än IFK Göteborg, som tillsammans med Mjällby avancerade till semifinalspel, som de båda vann och nu skall spela final.
Mjällby förlorade bara en match i slutspelet, 1—6 (!) mot MFF.
***
I övrigt var det tunt med Skåne i de högre nationella ungdomsserierna.
P 19 hade en Superettegrupp, i den kom Trelleborgs FF tia och Eskilminnes IF elva.
I P 17:s B-slutspel kom Helsingborgs IF fyra.
Lunds BK:s 16-åringar var med i A-slutspelet, kom sexa av sex lag.
I B-slutspelet vann FC Trelleborg med Helsingborgs IF som fyra, Trelleborgs FF som femma och LB 07 som sexa.
***
Under dessa riksserier finns regionala division 1-grupper i de tre åldersklasserna, 19, 17, 16.
Landskrona Bois hade lag i alla liksom FC Kristianstad. I denna kategori kan även Lunds BK räknas, till laget i 16-årssujtspelet skall adderas regionlag i 19 och 17. Lunds BK med sitt A-lag i kval till Superettan har en bra grund.
Två lag hade Olympic (19, 16), LB 06 (19, 17) och Torn (19, 17).
Ett lag, Ängelholms FF (19), Trelleborgs FF (17), Eslövs BK (17), FC Trelleborg (17), FC Rosengård (16),BK Höllviken (16), Eskilsminne (16), Nosaby (16) och Hässleholms IF (16).
***
Några iakttagelser ur skånsk synvinkel.
Malmö FF är starkast rakt igenom.
I Malmö är LB O7 den främsta ungdomsklubben efter MFF. BK Olympic kan med sitt seniorlag i toppen av division 1 rankas som Malmötvåa sett över hela spektret på herr/pojksidan.
I Trelleborg hotar FC TFF som bäst på ungdomssidan.
Lund är mer än handboll när det gäller ungdomar. Både LBK och Torn har gedigna ungdomsavdelningar.
I Helsingborg visar Eskilsminne IF på alla fronter att klubben har en ljus framtid.
Landskrona Bois och FC Kristianstad har duktiga pojklag.
I sydöstra Skåne är det tunt med duktiga pojklag. I Ystad dominerar handbollen.
Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala.
Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90—88.
Eos herrar i samma åldersgrupp kom fyra.
Malbas hade tre lag, som inte de heller hade de rätta marginalerna med sig.
I semifinalerna föll alla knappt, U 19 pojkar med 6 poäng mot Södertälje, U 16 pojkar med 6 mot slutliga ettan Fryshuset och U 16 flickor med 7 mot guldmedaljörerna KFUM Central från Stockholm.
I bronsmötena lyckades U 16-flickorna bäst, utklassade Norrköping, 98—40.
U 16-pojkarna föll återigen med 6 i sin match om tredjeplats mot Hammarby.
Än snävare marginal mot sig hade U 19-laget, 1 minus mot Blackeberg.
Både Eos och Malbas var alltså nära en bättre utdelning men det är de klubbar som tillsammans med Högbo (Göteborg) och Norrköping står upp bäst mot den totala Stockholmsdominansen inom svensk ungdomsbasket.
Storstockholm, och då räknar jag inte in grannarna Uppsala och Södertälje, vann 9 av 10 grupper, spelade hem sex silver och fyra brons.
Den interna tuffa konkurrensen inom regionen har gjort att lagen/spelarna är vana vid täta matcher i de lokala serierna och därför, som nu i Uppsala, oftast var bäst i de avgörande momenten.
En amatörfundering, så här på slutet.
I helgen avgörs Final Four i basket, slutspelet i J- och USM.
I Uppsala samlas 40 lag, uppdelade i 10 grupper, från hela landet.
Det där med hela landet är förstås en sanning med en stor portion av modifikation. Svensk ungdomsbasket på den här nivån är koncentrerad till tre regioner. Är du generös och placerar Uppsala och Södertälje i Storstockholm kommer 27 av de 40 finallagen från denna region. Malmö/Lund har fem lag kvar (Malbas 3 plus, Eos 2), Göteborg fyra (Högsbo 3, Onsala 1), därtill tre lag från Norrköping och ett från Marbo/Borås.
Det är en smal bas. Handbollens underlag är något större. Samtidigt har handbollen åtta finallag, vilket ger fler möjligheter. Men i gengäld avgörs Final Four med ettårsintervall, så att jämföra rakt över ger ingen absolut rättvisa. Men varför skall man göra det?
***
Vad jag vill ha sagt är att både basketen och handbollen hade mått bra av en bättre geografisk spridning.
***
Det gäller naturligtvis alla idrotter. I den skånska friidrotten, som jag följt i över 70 år, har i stort alla orter som haft en kontinuerlig verksamhet kring 10 år, fostrat en eller annan landslagsman, Tyringe, Åstorp, Klippan, Vittsjö, Osby, Knislinge, Åhus, Bromölla, St Olof, Sjöbo, Skurup, Staffanstorp, Lomma, Vellinge (Finish) och några andra som jag glömt. Endast i några få av dessa finns nu en aktiv friidrottsförening. Det finns hur många talanger som helst som aldrig kommer i kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolidrotten, friidrottens historiskt sett främsta rekryteringskälla, i stort inte längre existerar på tävlingsnivå.
***
Under min uppväxt i Skurup på 1950-talet fanns på cirka en mils avstånd närmare tio bordtennisklubbar. Finns mer än Skurups BTK kvar?
***
Brottningens numerära tillbakagång på seniorsidan är också remarkabel. På senare tid har jag lärt mig att antalet klubbar med ungdomsavdelningar i Skåne ökat, nog så glädjande.
***
Det är naturligtvis en omöjlighet att alla orter kan bjuda alla sina idrottstalanger på en stimulerande miljö. Det är många förmågor som aldrig kommer i kontakt med det de kanske har exceptionell förmåga för.
***
Se här några filosofiska tankar en vacker majkväll 2024. Idrottens vita fläckar är många.
***
Åter till slut tillbaks till USM-basket.
Det är på senare år oftast välskötta Malbas som numerärt är den klubb som utanför Stockholm har flest finallag. Denna helg 3, lika många som Högsbo och Norrköping. Före sig har de Fryshuset 6 och Alvik 5.
Det forskas mycket kring ungdomsidrotten.
Professorer, docenter, sociologer och andra yrkeskategorier framför i avhandlingar och i olika media sina forskningsresultat.
De är i stort eniga: För tidig specialisering är inte bra, de som sysslar med många idrotter i unga år har nytta av sin erfarenhet när de i de övre tonåren väljer huvudidrott, den fysiska och psykiska utvecklingen är så olika att det innan tonåren, och även under de första tonåren, är omöjligt att se vilka barn (för det är dem det gäller) som har förutsättningar att lyckas som junior eller senior, oavsett nivå.
Utan någon forskning framför otaliga av våra främsta världsstjärnor och elittränare samma åsikter, grundade på erfarenhet.
Inte minst är det viktigt, även ur social synpunkt, att ingen blir utslagen på grund av tidig nivågruppering. Har man dessutom bara prövat på en enda idrott är det tyvärr svårt att hitta alternativ på lämplig åldersnivå. Rent generellt finns det få nybörjargrupper för dem i de yngre tonåren.
Mångsidigheten hindras också av ekonomin. Det är dyrt att idrotta. Utrustning, medlems- och träningsavgifterna är höga. Mat, resor och logi vid tävlingar och turneringar är kostsamt. Den ekonomiska segregationen inom idrotten är stor och på sikt ett enormt problem för ungdomsidrotten och i slutändan för den totala svenska idrotten.
Erfarenhet och forskning har länge varit medvetna om vikten av allsidighet men det har inte trängt in i de djupa tränar/ledarleden. Under mina många år som idrottslärare och tränare har jag mött en hel del trångsynthet.
Det får räcka med dessa exempel. Jag har åtskilligt fler.
***
Jag är också mycket tveksam till idrottsgrundskolorna. Det borde inte, ur alla synpunkter, vara tillåtet att selektera 12-åriga barn. All forskning säger att det är en omöjlighet att göra ett rätt val ur ett elitidrottsperspektiv. Likväl stöttar Malmö stad sin idrottsgrundskola.
Malmö FF:s ungdomsansvarige Per Ågren berättade i en SDS-intervju den vånda han kände när han skulle utse de lyckliga eleverna. Han medgav också mellan raderna att felvalen under åren varit många.
***
Inspiration till detta inlägg fick jag i lördags efter att ha läst Sydsvenskans intressanta artikel om hur man i Dalby GIF ger möjlighet för sina ungdomar att ägna sig åt både fotboll och handboll.
För något år sedan läste jag om Ekerö IK, en mångsektionsförening från en kommun väster om Stockholm, lagt ett schema där en åldersgrupps träningstider i de olika idrotterna, jag tror det var nio, aldrig kolliderade med varandra. Nu har Ekerö förstås exceptionella förhållanden men grundidén är något att efterlikna i alla flersektionsföreningar, som dock blivit färre genom åren. Men det går givetvis att samarbeta över klubbgränserna.
Det hade utvecklat alla inblandade föreningar. Och inte minst gynnat barnen.
Som är det viktigaste.
***
Jag blev glad när läste om Dalby GIF.
Men någon timme senare läste jag i Aftonbladet att Boo IF från Skuru, som lär vara Sveriges femte största fotbollsförening, vid sitt årsmöte beslutat att man skulle nivågruppera sina lag från och med tio år. Ja, ni läste rätt. Från 10 år.
***
Det är tydligt att många, som Boo FF och Malmö kommun, inte tar till sig till all den forskning som finns tillgänglig om ungdomsidrott.