I vita och vilda spår.
Från Gröna vallen till Wembley.
Grenoli i Italien.
Greppet direkt.
Vinnande skär.
En miljon för en klackspark.
Guld och gröna planer
Och förstås Gunder Häggs dagbok.
De står ännu i min bokhylla, böcker om och av min barn- och ungdomsårs idrottsidoler. Dessa bland många andra. Jag nänns absolut inte kasta dem. Det är nostalgiska klenoder i mitt privata bibliotek. Det händer att jag plockar fram någon bok då och då i sentimentala ögonblick. De är lättlästa och handlar i allmänhet endast om insatserna på träning- och tävlingsarenorna.
***
Tiderna förändras. Ibland till det bättre. Förra julhelgen läste jag Charlotte Kallas Skam den som ger sig, som ger en inblick i alla de problem och det stora ansvar en ung skidstjärna skall lösa som en vd för ett stort team. Och inte minst allt tvång som finns i det vardagliga livet. Hennes ständiga oro för att den tuffa träningen skulle göra att hon inte kunde göra henne gravid är gripande.
***
Den här helgen har jag läst ;Ludmila Engquists Svenskare kan ingen vara.
Till medhjälpare har hon haft journalisterna Johan Bendjelloul och Henrik Johnsson. Det garanteraren hög litterär kvalitet.
Som läsare får du inblick i det cyniska idrottslivet i Sovjet och en alkoholrelaterad våldsmentalitet som präglar samhället. Hierarkin inom ledarkåren beskrivs som vidrig, inte minst det sexuella utnyttjandet av unga debuterande landslagstjejer.
Ludmila trivdes aldrig helt med livet som världsstjärna. Men talangen hon hade ärvt gav henne möjligheter till att få ett annat bättre liv än de flesta andra Sovjetmedborgare. Därför underkastade hon sig den träning som var nödvändig. Men utan att gilla den.
Framgångarna gjorde henne rik. Men samtidigt var hon och hennes svenske make Johan beroende av hennes fortsatta framgångar inom idrotten. Det blev hennes och äktenskapets fall. Den olycksalige bobsatsningen var ett totalt fiasko. Ludmila var livrädd där hon satt bak i boben. Och när hon dessutom insåg att hon måste bli snabbare för att nå målet att bli den första kvinna att ta medalj i såväl ivinter- som sommar OS. Då intog hon otillåtna medel. Ludmila erkänner brottet utan förbehåll.
Det finns många intressanta partier i den nästan 300 sidor tjocka boken. Inte minst fascinerar hennes kamp mot cancern, som dock lär vinna den sista kampen.
Det finns många tänkvärda sekvenser i boken, långt från de rent idrottsrelaterade.
Precis som i Charlotte Kallas bok.
***
I vita och vilda spår. (Mora-Nisse Karlsson och Sixten Jernberg)
Från Gröna vallen till Wembley. (Gunnar Gren)
Grenoli i Italien. (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Niels Liedholm)
Greppet direkt. (Kalle Svensson)
Vinnande skär. (Sigge Eriksson)
En miljon för en klackspark. (”Nacka” Skoglund)
Guld och gröna planer (Gunnar Nordahl)
Jag har just läst ut Charlotte Kallas memoarer Skam den som ger sig.
Det är en bra bok. Kanske den bästa memoarbok av en idrottsstjärna jag läst. De senaste intrycken är de starkaste, så jag nöjer mig med epitet, en av de absolut bästa.
Visst skildrar hon, mer eller mindre detaljrikt, sina mest minnesvärda storlopp, stafettgulden, de individuella mästerskapsvinsterna och segerklättringen i Tour de Ski i Val di Fiemme, men de är skildringen av livet utanför tävlings- och träningsstråken som är den verkliga behållningen.
Hon har haft hjälp av DN:s sportchef Johan Esk, vanligtvis inte en av mina favoritkrönikörer, men tillsammans har de gjort ett strålande arbete.
Kalla berättar personligt om de dagliga problem som måste lösas, om det ansvar hon har som något av en vd för Team Kalla, som finns bakom hennes framgångar i världseliten. Tränare, vallare, läkare, psykologer, dietister, gynekologer och managers, vars ekonomi till delar är beroende av hur hon lyckas i skidspåren.
Hon känner ansvar. Men hon är en känslomänniska, vill inte svika. Men i hennes personlighet finns en känsla av skam, en känsla av att ha svikit alla i sin omgivning, och dit räknas även alla fans, när hon misslyckats. Det är en tung mental börda.
Kalla har mycket funderingar till de personliga relationerna i sina samboförhållanden, hur de känslomässigt påverkar hennes idrottsliga prestationer.
Under de sista säsongerna av den långa och framgångsrika karriären oroas hon mycket över möjligheten att bli mamma, många år av utebliven mens ställde ständigt frågetecken. En bild på Alvin med sina båda föräldrar på sista sidan är perfekt avslutning på boken.
Charlotte Kallas liv är fyllt av fantastiska upplevelser men hon fått förkastat mycket. Den spontana friheten som elitidrottare har aldrig funnits. Att dygnet runt, alla årets dagar, behöva uppge för dopingkontrollanterna var man befinner sig, måste vara ytterst psykiskt påfrestande. Det första hon gjorde när hon beslutat att lägga ner sin elitkarriär var att meddela dopingorganisationen att hon skulle avregistreras. Då hade hon under alla är missat två spontankontroller. En tredje gång hade inneburit att hon blivit avstängd för doping. Och ihågkommen som ”doparen”.
Tänk, vilken inre press det måste ha funnits hos henne! Och tänk att en varm, solig sommardag inte plötsligt kunna ge sig ut och bada för att man i vistelserapporten meddelat att man skulle vara hemma.
”Skam den som ger sig” beskriver dels den glamorösa delen av elitidrotten men också den tuffa vardagen och då inte bara den i träningsspåren.
***
Efter att ha läst Charlotte Kallas bok plockade jag ut hyllan fram Sixten Jernbergs I vilda spår från 1960. Vilken föränderlig värld i allt, språkligt inte minst.
Och villkoren för en skidåkare i världseliten.
Jernbergs försäsongsträning innebar att oftast per fot ta sig ut till ett avlägset hygge och hugga skog i ett tiotal timmar. Till frukost var det några mackor och några koppar kaffe. Lunchen var den samma och sen på kvällen fixade huggarlaget något snabbt och enkelt.
En dietist såg till att Charlotte Kalla fick rätt kalorier i rätt mängd – i perioder vägde hon maten. (Rädslan för övervikt var alltid närvarande). Och efter en tuff träningsdag hade hon tillgång till både massör och sjukgymnast.
En dödströtta Sixten Jernberg lindade in sig i en sovsäck i dragig koja ute i ödemarken, Charlotte Kalla somnade i en funktionell säng på ett bra hotell på ett höjdläger i Alperna.
***
Två intressanta böcker om två personligheter i två annorlunda idrottsvärldar.
Memoarer och biografier är oftast intressanta.
Av en tillfällighet har det nu i sommar blivit några som gett anledningar till några funderingar och också gett kunskaper.
***
Kalle Linds biografi om Hasse Alfredson, 640 sidor, lärde mig att Hasse Alfredson var mer än Hasseåtage och deras revyer, humoristiska långfilmer blandade med mörka, ruggiga filmer som Den enfaldige mördaren, barnböcker och seriösa historiska skildringar. Åren som Skansenchef känner man till men att han regisserat pjäser på Dramaten och översatt klassiska verk just till Nationalscenen var mig fullständigt obekant.
Det har också förbigått mig att några av hans revyer och filmer blivit fiaskon både publikt och ekonomiskt. Misslyckanden som tyngde honom.
I boken får man en historisk tillbakablick på svensk revyhistoria från Karl Gerhard, Kar de Mumma, Povel Ramel, ja till hela eliten med alla kända skådespelare och artister, som man skrattat tillsammans med.
Men som alltid när man läser en biografi förundras man över hur mycket huvudpersonen hunnit med. Okej, Hasse Alfredson var sliten de sista åren men hans produktion var enorm och omväxlande. Min generation minns honom. Kanske trots allt mest tillsammans med Tage Danielsson.
640 sidor är många men det var värt mödan att ta den tid det behövdes för att få inblick i en av svensk nöjeshistorias största profilers liv och leverne.
På tal om att hinna med. Kalle Lind tycks också vara effektiv med sin tid.
Jag beundrar alla med denna arbetskapacitet. När de gör det med kvalitet.
***
En annan biografi, som jag läst nu i sommar är Anna Hedenmos om Annette Kullenberg, den egocentriska kolumnisten på, främst, Aftonbladet. Ett liv med sina höga toppar men kanske än djupare dalar med tanke på de tragiska sista åren.
Solitär heter boken och ger bland annat en inblick i kvinnans situation på de mansdominerade redaktionerna under 1970-talet. Annette Kullenberg var en av de färgstarkaste journalisterna i landet under andra hälften av 1900-talet.
***
Tv-profilen Robert Perlskog, också han kontroversiell, har skrivit sina memoarer Från Rågsved till Rio. Har jobbat på samma evenemang som han vid några tillfällen men aldrig bytt några ord med honom. Vi var liksom inte från samma härad.
Nåväl, det finns en del igenkännande miljöskildringar av arbetsvillkoren för en journalist som ger nickande minne, några positiva, andra negativa,
Perlskogs åsikter om den förändrade massmediavärlden är intressant och kritisk. Speciellt den mot alla de nya i den växande skaran av kommentatorer och experter i de många olika tv-kanalerna. Själv började han på Radiosporten, liksom många av de som senare blev de främsta i tv-världen. Som nybörjare var det obligatoriskt att gå en kurs hos en talpedagog. Hur många gånger i nästan varje sändning önskar man inte att några av alla de experter av varierad kvalitet som dyker upp i rutan hade kunnat det elementära i hur man skall få fram sitt budskap.
Perlskog är också ”allergisk” mot alla de pratkvarnar som på korta möjliga tid skall briljera med alla den kunskap man pluggat in, relevant eller inte.
Pausen är ett underskattat medel för att nå effekt.
***
I såväl boken om Annette Kullenberg som i Perlskogs minnesbok märks tydligt stjärnjournalisternas syn på konkurrens och den egna självbilden.
Min lilla erfarenhet inom journalistvärlden visar att berömmande ord från kolleger är en bristvara.
Att läsa dagböcker kan vara väl så intressant.
Gör det med viss oregelbundenhet. För en tid sedan avslutade jag Ulf Lundells Vardagar, han anteckningar och funderingar från 2017. Den var på drygt 600 sidor, förvisso med små textsnuttar på ganska många sidor. Men ändå. Jag har en vana att alltid läsa färdigt alla de cirka 40 böcker jag plöjer per år. Så gjorde jag även med Vardagar. Lundell beskriver en vardag och iakttagelser som delvis är mig helt främmande, förstod inte ett dugg. Samtidigt finns det partier som är fascinerande och öppnar en okänd värld.
Så trots att tanken många gånger fanns att bryta min tradition att inte läsa slut det jag påbörjat, så tillhör nu Vardagar avdelningen lästa böcker.
600 sidor var i mastigaste laget. Har sett att han fortsatt att publicera sina dagböcker och att de får lovord av en massa recensenter. Jag kommer inte att fortsätta ta del av Lundells liv och funderingar. Tycker också det är märkligt att det finns intresse att läsa om hans problem med sina bilar, strul med bredbandet, hur det blåser över Kivik och var han handlar och andra vardagliga trivialiteter. Att han inte giller Lotta Engberg kan han gott hålla för sig själv. Och jag upprepar detta på över 600 sidor.
Han är kunnig om blommor och djur, speciellt fåglar, och han tittar i tv mycket på sport, Formel 1-loppen missar han sällan.
En naturlig fråga dök upp: Kan en kändis få allt publicerat och sålt? Har sett att hans senaste Vardagar 3 ligger högt på popularitetslistorna.
Okej Jag bidrog till att Vardagar är köpt i en hög upplaga. Till mitt försvar vill jag påpeka att inhandlandet gjordes på bokrean i februari.
***
Då hade jag betydligt större behållning av den dagbok Anteckningar från ett fotbollshål, som Offsides chefredaktörer Anders Bengtsson och Johan Orrenius publicerar i senaste numret av fotbollsmagasinet.
Det är ett tidsdokument som välskrivet skildra den fotbollsfria våren 2020. Hos författarna finns hela tiden oron över hur Offside skall överleva krisen med minskade intäkter från annonsörer och sponsorer.
Måtte Offside med sina genomarbetade artiklar överleva! Den behövs i en klickrelaterad mediavärld.
Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.
GOSSEN RUDA
Brottaren som försvann
Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.
Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.
Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.
Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.
Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.
När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.
Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.
Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.
Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.
Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.
Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.
När jag läste boken funderade jag: Varför?
Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?
Inget svar, bara en tanke.
Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.
Livet är i mångt och mycket en paradox.
Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.
Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.
Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta
Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.