Lite förmätet och nedsättande har på olika sätt Djurgårdens semifinalplats i fotbollens Conference League kommenterats.
”Det är bara division 3.”
”Det är förlorarnas tävling.”
”Det är en trösteturnering.”
Jag har läst fler negativa omdömen om Conference League. Men svensk fotboll har en hel del att tacka Stockholmsklubben för. Deras insats gav många sköna rankingpoäng till Sverige. Och inte minst sköna miljoner till sig själv, cirka 150
MFF fick ihop 140 miljoner, de flesta tack vare att ingångssumman i Champions League är hög och poängbelöningen i Champions League och Europa League är högre än i Conference League.
Elfsborg, den tredje svenska klubben i ett europeiskt slutspel, erhöll 94 miljoner. Alltså betydligt mindre än MFF, trots att Boråslaget tog dubbelt så många poäng som MFF i slutspelet.
De stora pengarna gör lagen i Champions League. Redan i kvalomgångarna i det stora summor. Hela systemet är uppbyggt på att de bästa lagen skall kunna finnas kvar i någon av de tre turneringarna ända in i slutfasen. Missar man i kvalet för att nå seriespelet i Champions League hamnar man i Europa League. Som nu Malmö FF senast.
Systemet är delvis cementerat för de etablerade storheterna.
***
Djurgården spelade 2024/25 18 matcher i Europa. De nio hemmamötena sågs av 165 747 personer, vilket inbringade ytterligare ett antal miljoner ett lägga till de 150.
***
Sportsligt håller Conference League bra klass. Förvisso finns de stora ligornas toppklubbar i de två andra turneringarna. Men Djurgårdens semifinalsällskap visar på kvalitet, Chelsea, Real Betis och Fiorentina.
På sin väg stötte Stockholmslaget på topplag från Slovenien, Österrike, Grekland, Cypern, Portugal och Polen.
Kvalmotståndarna i de första omgångarna är inte heller nämnvärt svårare än i de två högre rankade tävlingarna.
Det är kanske så att just Conference League är den bästa nivån för de allsvenska lagen. Det är upp till AIK och Hammarby att följa Stockholmskollegans fina insatser under den kommande Europasäsongen.
Jag har respekt för Djurgårdens säsong ute i Europa.
Så försvann då två av de topptippade lagen från höstens medaljstrid i Allsvenskan.
Häckens och Djurgårdens söndagsförluster går näppeligen att reparera. De här båda lagen tillsammans med Malmö FF, AIK, Hammarby och Elfsborg var de hetaste medaljkandidaterna. Men det har tillkommit en uppstickare. Som väl alla vet, Mjällby AIF.
Höstpremiären den 30 juni, Mjällby—MFF, blir extremt spännande. Att tippa nu känns förstås lite löjligt. Men i samma omgång möts dagarna före Värnamo—Elfsborg, Hammarby—Halmstad och AIK—IFK Göteborg. Det är väl inte otroligt att det blir tre poäng för Elfsborg, Hammarby och AIK. Då lär pressen på MFF bli enorm. Även om mer än halva serien återstår blir det svårt för mästarna att ta sitt tredje raka guld vid en förlust på Strandvallen.
***
Men till dess kan ju så mycket hända. Transferfönstren har öppnats. Alla lagen riskerar att förlora sina främsta talanger. Det är givetvis svårt att hitta likvärdiga ersättare för rimliga summor. Samtidigt ingår det i de ekonomiska kalkylerna att sälja spelare för att undvika röda siffror i bokslutet.
Så ser den moderna fotbollen ut. Om det kan man tycka vad man vill. I slutändan gynnar det alltid de stora, resursrika klubbarna.
Orkar – och kan – Mjällby motstå de bud som lär komma på de spetskompetensspelare som finns i truppen? Det är väl inte heller omöjligt att det blir förflyttningar inom de allsvenska lag, vilket i än högre grad kommer att förändra styrkeförhållandena.
Några spännande veckor ligger framför oss som gillar Allsvenskan. Men samtidigt känner jag en viss olust över utvecklingen. Skickligt arbete – som exempelvis Mjällbys – kan spolieras bara på några veckor.
Visst hade det varit trevligt om vi fått ett Leicester (2015/16) eller ett Leverkusen (2023/24) i Mjällby (2025)?
***
Av medaljkandidaterna, med alla om och men, kan Mjällby och Elfsborg få en viss fördel. De ”slipper” Europaspel. MFF, AIK och Hammarby har (förhoppningsvis för svensk fotboll) ett antal resor och matcher mitt i seriespelet.
En rejäl genomklappning.
Och en match med många marginalavgöranden.
Så såg min lördagsfotbollsunderhållning ut.
Att som Inter förlora en final i Champions League med 5—0 är genant. Att ett lag från ett land med en fotbollstradition präglad av en stark defensiv kunde kollapsa så i en stor final var förvånande.
Låt vara att Paris SG var extremt skickligt.
***
Marginaler är ofta avgörande i jämna matcher. Det accentuerades tydligt i mötet mellan Elfsborg och Hammarby, 0--2. Denna gång var de på gästernas sida. Vid 0—0 hade Elfsborg ett skott i stolpen och ett som nästan nuddade samma stolpe. 0—1 kom efter touch på en hemmaförsvarare och efter det fick Elfsborg två mål underkända för hårfin offside innan Hammarby punkterade tillställningen.
***
De här två matcherna visar hur oviss och oförutsägbar fotbollen är. Något att ta med sig inför eftermiddagens begivenheter. Där givetvis revanschmötet mellan Malmö FF och Häcken är intressantast. För båda lagen lär det bli svårt att vid förlust blanda sig i guldstriden, i synnerhet som de båda lagen också har inspirerande, men kraftödande, Europaspel senare i sommar.
Men jag har svårt att se en MFF-förlust. Även om truppens styrka är överreklamerad och skadeskjuten bör man kunna utmanövrera ett Häcken, vars unga trupp lär vara betydlig mer sliten.
Men Häcken har förstås målvakten Berisha och Silas Andersen, en av cupfinalens giganter och MFF-supporternas troliga hatobjekt.
Men så är det det där med de ovissa, ofta avgörande marginalerna.
Det känns sportsligt rättvist att det är just MFF och Häcken som möts i dag med tanke på torsdagens långa batalj.
***
Våravslutningen bjuder på fler viktiga möten. Vid seger över Halmstad närmar sig Djurgården toppskiktet.
Och hur säkert är AIK borta mot ett desperat Sirius?
Så har vi då Mjällby—Värnamo. Serieettan är för stabilt för att förlora hemma?
Mötet på Strandvallen blir min kvällsunderhållning före veckans tv-höjdpunkt Sverige och kriget med Eftersnack.
***
Trots att 17 omgångar, och transferfönster åt båda håll öppnas, lär söndagens fem matcher peka ut inriktningen för många av lagen och dess sportchefer.
Förra helgen avgjordes SM i stafetter.
Malmö AI var den stora dominanten.
På seniorsidan blev det tre guld och ett silver. Efter poängberäkningen 3, 2, 1 blev det alltså 11 poäng, lika många som Spårvägen.
På junior- och ungdomssidan var MAI överlägset med 27 poäng före Hammarby 16 och Tureberg 13.
Jag hade gärna i min amatöranalys önskat ge poäng för de sex främsta för att premiera bredden, som för mig är en viktig del för att bedöma hälsotillståndet i en idrott. Inte minst på ungdomssidan. Men tyvärr är det så illa ställt att det i många lopp inte fanns sex startande lag. Det gäller främst senior-, 22- och 19-årsklasserna men till och med i något 15-årslopp.
Så illa är det faktiskt.
Som jag skrivit många gånger tidigare: Arenafriidrotten har det breddmässigt tufft i Sverige.
För en tid sedan presenterade Riksidrottsförbundet statistik öm utvecklingen av det lokala aktivitetsstödet. Friidrottens aktiviteter för ungdomar mellan 7 och 25 år hade minskat med 26 procent från 2019 till 2024.
Det är en utveckling som knappast behöver kommenteras.
***
På J- U-sidan, 22, 19, 17, 15 år tog MAI 7 guld och 3 silver. Man tävlade i 22 lopp.
Självfallet ett bra facit.
Nostalgiska tankar tillhör ålderdomen. Under 1970-talet blev min förening Heleneholms IF bästa klubb 9 gånger av tio i USM-delen. Då tävlade man i tre ¨åldrar, 18, 16 och 14 och gav poäng – det var en officiell tävling – till de sex främsta lagen. Alla finalheat var fulltaliga.
Att Heleneholms IF var störst och framgångsrikast var sin sak ,men oftast var både MAI och IFK Helsingborg högt placerade i föreningstävlingen. Även IFK Trelleborg, IFK Lund och KFUM Kristianstad hade då och då lag på medaljpallen.
1970-talets skånska bredd och topp står verkligen i kontrast till dagens. Förutom MAI:s stora trupp deltog IFK Helsingborg och Höörs IS med fem lag vardera. Bäst i Helsingborgs P 19-lag på 4x100 meter som femma.
***
Utvecklingen pekar inte åt rätt håll.
Det har blivit mycket fotboll den senaste tiden.
Så år det förstås ofta men att se tre matcher på plats är numera en ovanlighet.
Några funderingar kring matcherna.
Lördag. FC Rosengård—BK Häcken, 0—1 i damallsvenskan.
Vi var något över 400 personer på plats på Malmö ip. Göteborgslaget hade mött upp med någon buss med supporters. Med andra ord lockade detta möte mellan två av Sveriges främsta damlag under 400 Malmöbor. Trots att stans enda morgontidning den senaste tiden haft stora reportage och referat om Rosengårds vistelse i Portugal i den uppreklamerade turneringen i 7-mannafotboll.
Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, berättade vid ett möte med Idrottsgillet i Lund att artiklarna om damfotboll hade få klickar, det vill säga få läsare.
Det är därför underligt att Sydsvenskan så gott som efter varje FC-match har fylliga referat och ofta också en krönika. Genusperspektivet har verkligen tagit över framför en mera allsidigt idrottskunnigt skildrande av regionens idrottsvärld.
Hur många krönikor förärades HK Malmös succésäsong 2024/25?
***
Söndag. IFK Göteborg—Malmö FF 1—0, Allsvenskan, via tv.
Sällan har jag sett så många frisparkar som i detta klassikermöte. Och i sanning en torftig underhållning fotbollsmässigt-
Förhoppningsvis var det också sista gången i media man får höra och läsa om att MFF skulle kunna mönstra två allsvenska topplag. Det har alltid varit nonsens, tydligare denna vår än tidigare. Skickligheten sitter inte i namn och tidigare meriter. Ett topplags kapacitet kan över tid inte heller vara beroende av en enda spelare. Vilket man kan förledas att tro när Pontus Janssons frånvaro diskuteras. Hur bra han än är.
Relationsfotboll, ett uttryck lanserat av MFF-tränaren, ordbajsaren Henrik Rydström, kräver i min värld att spelarna under många matcher får spela tillsammans. Det är i dessa sammanhang man skapar de viktiga, avgörande i relationerna. Därför förstår jag inte detta eviga hattande med olika uppställningar omgång efter omgång.
***
Måndag. IFK Norrköping—Mjällby 1—1, Allsvenskan på plats.
Ett besök hos min bäste vän från GCI-tiden för mer än 60 år sedan kombinerades med allsvensk fotboll.
Mjällbys första timme visade varför laget leder serien. Hemmamålvakten David Anderssons spel under hela matchen var helt avgörande.
Endast fem och ett halvt tusen hade sökt sig till Parken, ja, Norrköpingsborna säger så fortfarande. Den stora publikhaussen i Sverige beror till allra största delen på att Stockholms tre storklubbar, IFK Göteborg och Malmö FF hemma lockar stora massor och att deras supporters mer än andras följer sitt lag även på bortaplan.
Storklubbarna är det publika loket.
***
Tisdag. Trelleborgs FF—Helsingborgs IF 0—0. Superettan på plats.
Torftigt. Efter att ha sett denna match på Vångavallen och några via tv är analysen lätt att göra. De båda lagens nuvarande placeringar i botten är lättförklarlig: Det finns några för nivån väldigt skickliga spelare men alltför många saknar både teknik och spelförståelse för lyckade insatser på elitnivå. För dit räknas väl Superettan?
***
Torsdag. Malmö FF—BK Häcken. Final i Svenska cupen. Via tv.
En fotbollsfri onsdag. Det går bra även det. Men i morgon är det dags igen.
Det här är ett gyllene tillfälle att i alla fall för stunden lugna alla missnöjda MFF-anhängare. Jag har svårt att se att MFF kan missa att åter bli cupmästare.
Häcken har förvisso en seger mot Värnamo och starka kryss mot AIK och Djurgården på de tre senaste allsvenska matcherna och då gjort det bra med sin verkligt sargade trupp. Stommen är i stort intakt men kring de rutinerade spelarna finns ett gäng ton- och 20-åringar.
Det vore genant för MFF att på hemmaplan förlora mot ett A-, B- J-lag i en viktig match.
Vid en hemmaförlust lär de stora motorsågarna komma till användning.