Det har blivit mycket fotboll den senaste tiden.
Så år det förstås ofta men att se tre matcher på plats är numera en ovanlighet.
Några funderingar kring matcherna.
Lördag. FC Rosengård—BK Häcken, 0—1 i damallsvenskan.
Vi var något över 400 personer på plats på Malmö ip. Göteborgslaget hade mött upp med någon buss med supporters. Med andra ord lockade detta möte mellan två av Sveriges främsta damlag under 400 Malmöbor. Trots att stans enda morgontidning den senaste tiden haft stora reportage och referat om Rosengårds vistelse i Portugal i den uppreklamerade turneringen i 7-mannafotboll.
Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, berättade vid ett möte med Idrottsgillet i Lund att artiklarna om damfotboll hade få klickar, det vill säga få läsare.
Det är därför underligt att Sydsvenskan så gott som efter varje FC-match har fylliga referat och ofta också en krönika. Genusperspektivet har verkligen tagit över framför en mera allsidigt idrottskunnigt skildrande av regionens idrottsvärld.
Hur många krönikor förärades HK Malmös succésäsong 2024/25?
***
Söndag. IFK Göteborg—Malmö FF 1—0, Allsvenskan, via tv.
Sällan har jag sett så många frisparkar som i detta klassikermöte. Och i sanning en torftig underhållning fotbollsmässigt-
Förhoppningsvis var det också sista gången i media man får höra och läsa om att MFF skulle kunna mönstra två allsvenska topplag. Det har alltid varit nonsens, tydligare denna vår än tidigare. Skickligheten sitter inte i namn och tidigare meriter. Ett topplags kapacitet kan över tid inte heller vara beroende av en enda spelare. Vilket man kan förledas att tro när Pontus Janssons frånvaro diskuteras. Hur bra han än är.
Relationsfotboll, ett uttryck lanserat av MFF-tränaren, ordbajsaren Henrik Rydström, kräver i min värld att spelarna under många matcher får spela tillsammans. Det är i dessa sammanhang man skapar de viktiga, avgörande i relationerna. Därför förstår jag inte detta eviga hattande med olika uppställningar omgång efter omgång.
***
Måndag. IFK Norrköping—Mjällby 1—1, Allsvenskan på plats.
Ett besök hos min bäste vän från GCI-tiden för mer än 60 år sedan kombinerades med allsvensk fotboll.
Mjällbys första timme visade varför laget leder serien. Hemmamålvakten David Anderssons spel under hela matchen var helt avgörande.
Endast fem och ett halvt tusen hade sökt sig till Parken, ja, Norrköpingsborna säger så fortfarande. Den stora publikhaussen i Sverige beror till allra största delen på att Stockholms tre storklubbar, IFK Göteborg och Malmö FF hemma lockar stora massor och att deras supporters mer än andras följer sitt lag även på bortaplan.
Storklubbarna är det publika loket.
***
Tisdag. Trelleborgs FF—Helsingborgs IF 0—0. Superettan på plats.
Torftigt. Efter att ha sett denna match på Vångavallen och några via tv är analysen lätt att göra. De båda lagens nuvarande placeringar i botten är lättförklarlig: Det finns några för nivån väldigt skickliga spelare men alltför många saknar både teknik och spelförståelse för lyckade insatser på elitnivå. För dit räknas väl Superettan?
***
Torsdag. Malmö FF—BK Häcken. Final i Svenska cupen. Via tv.
En fotbollsfri onsdag. Det går bra även det. Men i morgon är det dags igen.
Det här är ett gyllene tillfälle att i alla fall för stunden lugna alla missnöjda MFF-anhängare. Jag har svårt att se att MFF kan missa att åter bli cupmästare.
Häcken har förvisso en seger mot Värnamo och starka kryss mot AIK och Djurgården på de tre senaste allsvenska matcherna och då gjort det bra med sin verkligt sargade trupp. Stommen är i stort intakt men kring de rutinerade spelarna finns ett gäng ton- och 20-åringar.
Det vore genant för MFF att på hemmaplan förlora mot ett A-, B- J-lag i en viktig match.
Vid en hemmaförlust lär de stora motorsågarna komma till användning.
Ystads IF avslutade sin stålande säsong med att vinna SM-finalsviten med 3—1 över att verkligt bra Hammarby.
De fyra matcherna har bjudit på de ingredienser som ger handbollen det där lilla extra, ovisst in i det sista, fart, tuffhet, oftast ärliga tag utan filmningar, härliga kombinationer med finess och hårda välriktade skott. Allt detta kryddat med strålande målvaktsspel, oftast avgörande i jämna matcher. Väl accentuerat i de fyra finalmötena. Ystads Erik Hvenfelt och i går Alexander Lindén har vunnit alla fyra målvaktsmatcherna, gårdagens speciellt klart. Dessa två herrars spel var direkt avgörande.
I de bästa av idrottsvärldar vore Hammarby värda en chans till och att sen YIF fick säkra guldet inför över 3 000 åskådare i Ystad Arena.
Men man kan inte få allt.
***
Fyra i princip fullsatta hallar har gett en fantastisk publikkuliss. En missräkning är förstås att handbollen inte ens till finalerna (gäller även damernas dramatiska och sevärda finalserie) lyckas sälja arrangemanget till mera etablerade kanalerna utan hänvisar till Handbollsligan.se.
Handbollen har definitivt missat möjligheten att göra pr för sin sport till de stora massorna.
YIF och Hammarby och Skara och Sävehof har verkligen visat på handbollens kvaliteter.
Men jag har verkligen haft glädje av mina 3 791 kronor som det kostat att ha möjligheten att se alla matcher i grundserie och slutspel. För både damer och herrar.
Är man lagd åt det lite nördiga hållet, så får det kosta.
***
Och kompletterar man detta med att ha tillgång till flitige Johan Flincks initierade artiklar på Aftonbladet.se får man en bra kunskap om tillståndet i svensk handboll.
Sitter här och velar.
Malmö FF—AIK eller Hammarby—Mjällby?
Det är sällan man står inför ett så delikat fotbollssmörgåsbord. Fyra av de fem topplagen inblandade i två oerhört viktiga möten. Men prata inte om ödesmatch! Med 19 omgångar finns inga sådana. Sett till tabelläget är matchen allra viktigast för regerande mästarna Malmö FF. Vid AIK-vinst är Solnalaget sju poäng före. Och vid en vinnare i Stockholm för något av lagen får segraren också en bra differens till MFF. Och framför finns också Elfsborg. Så visst finns det ett litet tryck på MFF.
Så det lutar att kvällsunderhållningen blir MFF—AIK.
***
Jag är spänd på MFF:s form. Form är för mig prestationerna över en längre tid. MFF har faktiskt inte vunnit två matcher på raken sedan premiären borta mot Djurgården i mars och sedan i hemmapremiären mot Elfsborg. Sen dess har resultaten svajat. Laget har under april och maj resultatmässigt inte varit stabilt från match till match. Inte varit i form helt enkelt enligt det begrepp jag förknippar med form.
Först ett hemmakryss mot Sirius, sen en förlust mot Hammarby, följt av vinst mot nykomlingen Öster. Det räckte för kommentarer: ”Nu kommer, MFF!”
Så kom då den verkliga plumpen, 1—2 hemma mot BP. Men det räckte med en klar seger mot en annan nykomling, Degerfors, för att snacket om en hittad MFF-form återkom. Men så blev det då 2—2 mot jumbon Värnamo. Suck, suck!
Tack och lov är det tätt mellan matcherna. MFF återfick mästarformen snabbt, stabil seger hemma mot Halmstad och överbetygen haglade. I min morgontidning i nästan euforiska siffror.
I min värld som tidningsläsare ger det inget förtroende när resultatet – i och för sig det mest betydelsefull – bedöms före prestationen. Jag har inte sett alla MFF:s matcher, ett toppmöte lockar mer än exempelvis MFF—Sirius. Men MFF-poeterna i pressen ger ingen nyanserad bild av lagets prestation på plan.
Om MFF är form, det får vi se om några timmar.
***
Nu är det inte bara Malmömedia som drar framtidsslutsatser av enstaka matcher. Efter IFK Göteborgs tydligen utmärka segermatch över Degerfors menade Alexander Axén I Max att IFK Göteborg hittat formen. Hur stark den är får vi se när Blåvitt tar emot Malmö FF-.
***
Men först Malmö FF—AIK.
För några dagar sedan ventilerade Malbas sin ilska över att Luleås Riksidrottsgymnasiums damlag beviljat en plats i Ligan, den högsta nivån.
Nu har Sydsvenskan i sin nätupplaga publicerat en krönika i ämnet.
Krönikören, basketvännen Max Wiman, sågar beslutet rejält.
Men eftersom hans åsikter i stort är de samma som framfördes av Malbas representanter, klubbchefen Rebecca Zink och sportchefen Joakim Källman, är krönikan i stora delar en partsinlaga.
Att inte komma med ett enda konkret förslag till en förändring, som svensk basket på demokratiska grunder fattat, tar helt bort udden av hans uppbragthet.
För dem som följt de två division 1-grupperna är det uppenbart ätt det måste till en förändring. Speciellt för de 15 elitsatsande ungdomarna från RIG. Att vecka efter vecka möta – förlåt uttrycket – dåligt tränade motionärer (vi talar väl elitidrott?) ger inte en förväntad utveckling. Jag har blivit väldigt förvånad efter att under säsongen sett ett 20-tal matcher, från både norr och söder, hur många illa fysiskt förberedda spelare det finns i många lag. Till och med i elitklubbarnas utvecklingslag.
Krönikören menar att det inte är RIG:s uppgift att forma lag. Man skall koncentrera sig på ”individuell talangutveckling.” Nog så riktigt. Men med lite hum om elitidrott vet man att det fordras mängder av matcher i spänt läge för att använda de färdigheter man drillat under den dagliga träningen. Den möjligheten har RIG-eleverna haft i seriespelet högst tio gånger under tre läsår.
Wiman pratar också om en några ”om”. Vad händer vid en massa skador, vad händer om RIG blir svenska mästare? Truppen är 15 spelare stor. Större lär inte konkurrenternas vara. SM-guld är helt orealistisk, ett löjligt argument.
Han är också inne på att RIG inte kommer att ha någon större publik vid hemmamatcherna. Men det är ett perifert problem i detta sammanhang. Men desto större i ett vidare perspektiv. Ligans publika attraktivitet måste för de ansvariga vara alarmerande. I den just avslutade säsongen toppade SM-vinnarna Luleå med ett snitpå 1 127 åskådare, tvåan Norrköping hade 535. Fem av de elva lagen snittade under 200. Sämst var Eos med 116. Större är alltså inte intresset. RIG:s vara eller inte vara spelar i det här sammanhanget ingen roll.
***
Både krönikör och Malbas tror att klubbarna i och med RIG:s ligastatus får svårare att behålla sina talanger. Det är inte ligaspelet som lockar. Det är den miljö som finns i Luleå som är den främsta orsaken till flytten norrut. Plus statusen att komma in i Luleå.
Eftersom det bara rör sig om fem elever per årsklass är risken för någon så kallad massflykt från någon enskild klubb liten. I min värld skall ligalagen inte vara beroende av att en eller annan 16- till 19-åring studerar, tränar och spelar i Luleå. Alla talanger vill inte söka till ett RIG, finns också ett i Norrköping. I det U 18-lag som i sommar skall spela EM finns fyra Malbastjejer, två spelar för moderklubben, två för RIG.
***
Ett av svensk dambaskets stora problem är att få fler från de numerärt starkt expanderande ungdomsleden att fortsätta som seniorer. Att inte kunna arrangera ett SM för 21-åringar på grund av för få lag är ett underbetyg åt verksamheten. Tillsammans med kvaliteten på division 1-grupperna.
***
Max Wiman förundrar sig även över ett Eos med ett ligalag för damer ligger lågt i detta ärende. Precis som andra elitföreningar. Tydligen tycker övriga Basketsverige att RIG:s inträde i ligan är positivt och gynnar utvecklingen.
Krönikören menar också i en kryptisk mening att Eos ändrat målsättning att erbjuda talangerna utveckling mot bästa möjliga motstånd.
Förvisso hade Lundaklubben inget lag i Final four, men fyra lag bland de åtta främsta visar på både bredd och topp.
***
Det här inlägget kan kanske också betecknas som en partsinlaga. Jag är medlem i Malbas, en fantastisk förening. Men jag har ett barnbarn i det aktuella RIG-laget. Två andra barnbarn har gått på ett RIG. Jag har lärt mig orsakerna till varför unga spelare föredrar att förlägga sina gymnasiestudier utanför Malmö.
Två av barnbarnen har efter gymnasiet återvänt till Malbas och tillfört kvalitet, till delar tack vare kvalificerad träning under gymnasieåren. En grundmening för alla sporter med idrottsgymnasier.
***
Har jag då något förslag, någon tanke, på att förändra damernas serieträd? Herrarna har infört en Superetta under ligan. Säsongen har varit bra med många bra, jämna matcher. Lagen har geografisk varit spridda från Ockelbo till Malmö med stark koncentration till Stockholm.
En damernas Superetta vore kanske en sportslig lösning, men ekonomisk svårlöst med lag från Luleå till Lund och klubbar spridda över hela landet.
***
Basketen är inte den enda idrott som tillåter sitt RIG att spela i högsta inhemska ligan. Volleybollen har gjort det i många år. Både för damer och herrar.
USM-finalerna i basket, Final four, avgjordes i helgen.
Det blev en stor framgång för Malbas och ett bevis på ett gediget ungdomsarbete. Två guld och lika många fjärdeplatser blev slutfacit.
P 15-laget var finalspelets mest överlägsna vinnare, 95—72 i semin mot Täby och 95—68 i finalen mot Fryshuset.
Det andra guldlaget, F 19, hade det lite tuffare men visade sin klass i slutperioderna både mot Fryshuset och Alvik.
17-årsgrabbarna hade inte marginalerna med sig, först minus tre mot Kalmar och sen minus ett i bronsmatchen mot Blackeberg.
Flickorna i 15-årsklassen var också nära ett brons, förlust med tre poäng mot Viby (Sollentuna).
Det är Malbas som i USM-sammanhang är den främste utmanaren till Stockholmsregionens föreningar. I nio finaler hade 18 klubbar lag, elva av dessa kom från Stockholm.
Efter poängräkningen 5, 3, 2, 1 fick Fryshuset 16 poäng, tvåa var Malbas 12, följt av ytterligare tre från Stockholm, Alvik, Duvbo och Blackeberg, med nio poäng. Sexa kom Norrköping med åtta poäng.
***
För att ytterligare betona Malbas framgångsrika ungdomssektion så blev F 17-laget för en tid sedan inofficiella nordiska mästarinnor. De vann en inbjudningsturnerng i Södertälje med de 16 bästa lagen från Norden.
Olyckliga omständigheter och små marginaler gjorde att laget missade Final four.