Jag såg naturligtvis gårdagens toppmöte i den allsvenska fotbollen mellan Hammarby och Malmö FF, 2—0.
Det var en bra match mellan två bra lag, högt tempo, lagom aggressivitet, fina kombinationer, bra försvarsspel, duktiga spelare – i båda lagen. Och länge spelmässigt jämnt. Innan Hammarby tog över och vann välförtjänt. Men det behövdes ett osäkert ingripande av MFF-målvakten Richardo Friedrich vid 1—0 och ett ”flippermål” efter hörna vid 2—0. Större var inte marginalerna från ett kryss.
Därför har jag svårt att förstå att en MFF-relaterad site i en av sina rubriker påstår att MFF ska skämmas för sin insats. (Vill påminna att jag på den siten bara tar del av rubrikerna. Vägrar betala för supporterjournalistik.)
Lika undrande ställer jag mig Aftonbladets betygssättning på startuppställningarna, 33 plus till Hammarby, 21 till MFF.
Sydsvenskan följer sin vanliga linje, vid en MFF-förlust är allt elände. 20 poäng till de elva.
Det är ett MFF-syndrom, i alla led: Vid en förlust är det alltid det egna laget som underpresterar. Aldrig – nästan i alla fall – ett erkännande till de segrande motståndarna,
Det är ju faktiskt så att det inte är första gången denna vår som Hammarby spelar bra och vinner.
Och ett lag kan spela bra och likväl förlora. Till och med Malmö FF.
***
Malmö FF är givetvis favorit till att försvara sitt SM-guld. Trots att man efter dagens matcher kan vara nere på åttonde plats. Blir det en vinnare i IFK-mötet mellan Norrköping och Göteborg (min kvällsmeny) och i matchen Gais—BP hamnar mästarna som åtta.
MFF har den bredaste truppen, men jag har svårt att se skadebenägna spelare över de 30 som förstärkningar över en längre tid i ett mästarlag. Jag tänker på Anton Tinnerholm, Martin Olsson, Oscar Lewicki och Stefano Vecchia.
Titt som tätt hävdas det om att alla MFF:s bänkspelare skulle gå in i vilket allsvenskt lag som helst.
Nonsens, visst Johan Karlsson, Nils Zätterström (bra i går), Emmanuel Ekong, Oliver Berg, Sead Haksabanovic, Adrian Skogmar (den för mig den mest positive spelaren i går i MFF) och Daniel Gudjohnsen är alla duktiga spelare, men de behöver definitivt visa mer över tid för övertyga mig om den klass som skulle göra dem till startspelare i alla MFF:s konkurrenter.
Så dålig är inte Allsvenskan. Det finns många bra lag med många duktiga spelare.
Det blev mycket idrott i tv under helgen.
Med mycken dramatik.
Men jag hann även med annat.
Tv:n är en välsignelse när man med ålderns rätt inte är lika transportabel som tidigare. När dessutom utbudet var så enormt som det var de senaste dagarna är det bara att tacka och buga.
Dramatiken var sannerligen extremt i de matcher jag följde, mer eller mindre. Med den moderna tekniken finns ju också möjligheten att i efterhand följa en match utan att känna till slutresultatet. Den möjligheten utnyttjade jag.
Nörd? Svar: Ja!
Lite av det mest dramatiska:
*) Segermål på straff för Elfsborg mot Degerfors som missade sin. Degerfors var bra.
*) Såg bara förlängningarna av första SM-finalen i hockey, Brynäs avgjorde en bit in i femte perioden mot Luleå.
*) Brage gjorde 1—0 mot Trelleborgs FF i 93:e efter touch och stolpe in.
*) En frisparksvariant avgör derbyt mellan IFK Göteborg och Häcken, 2—3, i 97:e minuten,
*) Den allsvenska hockeyfinalen, tredje mötet mellan AIK och Djurgården avgjordes också i period 5, denna gång i AIK-favör.
*) Djurgården—Gais, förvisso mållöst, men många ”närasituationer” för Djurgården.
*) Jag hann också se sista halvleken av tredje SM-semifinalen i handboll mellan OV Helsingborg och Hammarby. Med tolv minuter kvar ledde Stockholmslaget med 23—18, finalplatsen syntes klar. Men OV gick i kapp, 27--27. Med elva sekunder kvar fick OV straff. 19-årige Alfred Arnelin sätter den säkert. OV håller liv i kampen om en finalplats.
Det var kantspelaren Arnelins elfte mål, det ena mer spektakulärt än det andra. Ett av dem var ett konststycke, omöjligt att beskriva. Definitivt ett av de mest sevärda jag sett av alla de tusentals jag upplevj genom åren.
***
Det var ett värdigt avslut på en sällsynt dramatisk idrottshelg i tv-fåtöljen.
En påsklunch med familjen, en god och trevlig sådan, gjorde att jag i går i efterhand fick välja min kvällsfotbollsunderhållning.
Mjällby—Hammarby eller Malmö FF—Sirius?
Det blev matchen på Strandvallen i Hällevik. Det mötet kunde nog bli det mest intressanta och spännande. MFF skulle väl bara hemma köra över ett Sirius som senast hemma föll med 3—0 mot Brommapojkarna. Nu blev det inte så. Uppsalalaget överraskade och nådde 1—1. Nog så spännande att lyssna efter de eventuella målplingandena samtidigt med det händelserika mötet i Blekinge.
Det var en toppmatch. Förvisso svajade Hammarbys defensiv men det är lite enkelt att förklara förlusten på försvaret. De tre hemmamålen föregicks av strålande kombinationer.
Mjällby är ett välkomponerat kollektiv med spetskompetens. Elliot Stroud och Niklas Röjkjaer är de som oftast får de högsta lovorden. Berättigat.
Jag vill dra fram en tredje spelare, målvakten Noel Törnqvist. I de tre matcher jag sett Mjällby (Elfsborg, Häcken och nu Hammarby) har Noel i kritiska moment svarat för mer eller minde avgörande räddningar. Han är en av landets absolut bästa målvakter.
***
Malmö FF:s överraskande poängtapp mot Sirius vill jag inte kommentera eftersom jag bara sett ett kort sammandrag.
Fäste mig dock vid en välformulerad passus i SDS:s Kent Leijon Jönssons
krönika angående ändringarna i startelvan: Allt för att hålla igång sin på pappret kvalitetstarka trupp.
Just orden på pappret är signifikativt för prestationerna över tid från många av de nya och även av de mera etablerade.
***
Såg i sena torsdagskvällen Djurgårdens avancemang till semifinal i Conference League och ett dubbelmöte mot Chelsea och nya sköna miljoner in på kontot. Och vilken känsla att kunna bjuda 30 000 åskådare på 3Arena en tävlingsmatch mot en av världens mest kända klubbar.
Vinsten med ett sargat lag var meriterande. Låt vara att Djurgården fick en viss fördel av att en Rapid Wien fick en spelare utvisad redan efter nio minuter. I gengäld fick Djurgårdens tunna en spelare mindre att laborera med.
4—1, totalt 4—2, pratar man inte bort.
Djurgården var bra med de lysande stjärnorna Tobias Gulliksen, 22 år, och den 19-årge japanske backen Keita Kosugi. Deras insats i Wien lär ha lockat åtskilliga intressenter.
Sveriges plats i hierarkin syntes klart. De allsvenska klubbarna kan inte tacka nej till bud från en förening från ens den österrikiska ligan. Rapid är förstås en välkänd klubb med en stor arena. I sin trupp hade Rapid Wien Kalmar FF:s Isak Jansson och BK Häckens Romeo Amane. Två duktiga spelare, utan stjärnglans, som under säsongerna i Allsvenskan i alla fall höjde kvaliteten.
Det ryktas ständigt och jämt om Henrik Rydström. Malmö FF:s fotbollstränare.
När tar han nästa steg i karriären, när flyttar han utomlands? En profilerad MFF-krönikor menade till och med före seriestarten att en utlandsflytt för honom var det enda hotet mot ett tredje raka MFF-guld.
Men hur stort är intresset utanför Sveriges gränser? MFF:s spel i Europa har inte imponerat. Och vilken sorts fotboll vill han spela? Vet Rydström det ens själv? Det är nog mer än jag som tycket att hans intervjusvammel i många fall är obegripligt.
Och vi som såg måndagsmötet mellan AIK och MFF, 0—0, blev väl än mer konfunderade. Över 60 procents bollinnehav, till största del tempofattig kring mittlinjen., utan ett skott på mål. Så ser inte den moderna internationella fotbollen ut. Och det är dit MFF vill komma. Och kanske är det där Rydström vill verka i en större klubb än Malmö FF.
Henrik Rydström har mycket att bevisa, innan han är mogen större uppgifter.
Jag var på fest i går, 50-årsjubileum.
Vi var 2x700 personer i Heleneholmshallen, när Malbas firade sina första 50 år. Klubbens båda A-lag spelade match, herrarna vann i Superligan över Djurgården och befäste sin fjärdeplats viket innebär kvartsfinal mot Ockelbo.
Damerna föll däremot i en ren final mot Brahe med sex poäng i en av två division 1-grupper.
Malmös enda morgontidning uppmärksammade jubiléet och dammatchen med både krönika och referat. Det kan väl Malbas vara värt? Klubben är en av Malmös största idrottsföreningar, har en av landets absolut främsta ungdomsavdelningar och de båda seniorlagen tillhör cirka topp-15 i landet. Den dagliga verksamheten syns inte i massmedia mer än med resultat och tabell. Målskyttarna på nivå 7 i herrfotboll och 5 för damer kan dock få se sina namn i tryck i dagens Sydsvenska. Logiken får andra förklara.
Nästa säsong lär det dock bli en förbättring. Malbasdamerna har nämligen både på sportsliga och ekonomiska grunder kvalificerat sig till Basketligan. Där finns redan Eos från Lund och deras seriematcher får alltid några rader.
***
Av familjära skäl har jag de senaste åren följt damernas division 1-grupper kontinuerligt. Min enklas analys är att dessa serier ger en dålig utbildning för lagen som avancerar till ligan. Som nu för Brahe och Malbas. Det är endast i lagens inbördes möten de mött utvecklande motstånd. I övrigt har det varit mer eller mindre överkörningar. Det visade sig i går. När tempo och intensitet, tillsammans med matchens betydelse och prestige, höjdes då blev missarna i alla sekvenser betydligt fler än i de andra matcherna.
Samma tendens finns i Norrettan, där Riksidrottsgymnasiet i Luleå (RIG) och Fryshuset varit lika överlägsna som Brahe och Malbas. RIG med två Malbasspelare (de representerar Malbas i USM) kommer spelåret 2025/26 också att spela i högsta serien.
Malbas är på det klara med att laget måste förstärkas även om det finns utvecklingspotential i laget och talanger i ungdomslagen. I höstas möttes Malbas och Eos i Svenska cupen. Malbas var chanslöst. Eos blev nia i Basketligan, vann bara fyra av 20 matcher. Skillnaden mellan de två högsta serierna är enorm. Och tyvärr är lagen från ettan illa förberedda utan erfarenhet av tillräckligt många utvecklande möten under en hel säsong.
Även damerna borde ut idrottslig synpunkt ha ett mellansteg i form av en Superetta. Herrarnas är en bra serie med jämna matcher. Och inte minst utvecklande. Malbas hittills utmärkta säsong är ett klart bevis.