I helgen hade damallsvenskan i fotboll premiär.
Förhandsdiskussionerna handlade mycket om de klena publiksiffrorna. Så även efter denna den första omgången. En siffra stack ut, Hammarbys 6 125 hemma mot Vittsjö. Det visar på den inneboende kapacitet som finns, när de etablerade elitklubbarna på herrsidan även får konkurrensdugliga damlag. Givetvis kommer Malmö FF:s åskådarsiffror att, förmodligen med råge, överstiga Rosengårds, när lagen om något år möts på samma nivå.
Nu är det naturligtvis inte helt rättvist att diskutera åskådarsiffror efter matcher i slutet av mars. Väderleken är inte den optimala för att stillasittande se utomhusmatcher under några timmar. Men jag har en stark känsla av att damfotbollens ivrigaste anhängare i media gärna söker bortförklaringar till att publiken inte söker sig till arenorna.
Som nu i fredags då endast 557 personer sökt sig till FC Rosengård mot Piteå. Man skyllde på att mötet kolliderade med herrlandskampen mellan Sverige och Belgien och att det var fredag/familjemysfredag.
Malmömatchen hade avspark klockan 18, landskampen 20.45 Det fanns alltså inga tidshinder för att se båda matcherna.
Denna fredag var späckad med matcher i olika idrotter, där i alla fall första halvlek i den tv-sända landskampen var i fara.
Herrhandbollen hade fyra seriematcher, de drog, 763, 895, 1 102 och 2 865 åskådare.
Två kvartsfinaler i basket för herrar sågs av 2 423 respektive 925 personer.
I innebandy fanns 1 012 personer på plats när Team Thorens damer i Umeå vann över Malmö i en SM-kvartsfinal.
För att nu inte tala om de sex ishockeymatcherna i slutspel och kval som besöktes av mellan 5 861 och 1 616 åskådare.
Jag medger än en gång att inne lockar mer än ute i mars månad, men menar samtidigt att är matcherna tillräckligt lockande skippar många en fotbollslandskamp, till och med ett EM-kval.
Erfarenheterna från många år och många idrotter har också visat att en fredagskväll inte är så publikovänlig som många vill göra gällande. Siffrorna ovan antyder detta.
Men mer än 557 personer tyckt tydligen inte det var värt att besöka Malmö idrottsplats den där fredagen. Det säger kanske, tyvärr, något om Malmöbons intresse för FC Rosengård. Lagets cupmatcher var inte heller välbesökta, 309 respektive 357 personer mot två toppkonkurrenterna, Kristianstad och Linköping.
Kritikerna borde kanske hitta andra förklaringar än förmenta tidskollisioner och tv-sända landskamper.
Jag är ingen frekvent åskådare till ishockeymatcher.
Men har delvis följt kvaldramat mellan Malmö Redhawks och Brynäs, någon hel match men oftast bara den sista eller möjligen de två sista perioderna.
Jag har gjort det med blandade känslor. Visst vill jag att Malmö skall ha ett elitlag, inte minst för att jag inbillar mig att elitishockey ar en viktig del i Malmö arenas ekonomi. Arenan är ju så mycket mer än ishockey för regionens befolkning.
Men så är det det där med Brynäs. Under mina studieår i Stockholm, 1963—1965, tog Gävleklubben steget in i den svenska eliten. En fattig students ekonomi tillät inga vidlyftiga nöjeskonton men varje gång Brynäs besökte Johanneshov var jag en trogen besökare. Brynäs hade profilerna, främst min specielle favorit Lennart ”Tigern” Johansson. Men hans omgivning var inga dussinlirare, målvakten Hans Dahllöf, Hans ”Virus” Lindberg, Tord Lindström, ”Lill-Strimma” Svedberg och Håkan Wickberg med flera. Är det konstigt att man föll för ett sådant lag? Sen dess är Brynäs min favoritförening i ishockey.
Så visst smärtar degraderingen, även om mitt allmänna intresse för hockey har avtagit efter hand.
***
Personligt var kvalets store vinnare Redhawkscoachen Tomas Kollar. Ärligt och uppriktigt har han stått upp för sitt lag, erkänt att laget hamnat där man gjorde för att man under grundserien helt enkelt inte var tillräckligt bra. Och att det var hans fel som huvudansvarig att Redhawks kom i detta prekära läge. Jag har inte hört speciellt många intervjuer med honom men aldrig hört honom skylla på andra och olyckliga marginaler. För sådana finns det gott om i denna ”slumparnas idrott”.
När Tomas Kollar under segerintervjun självfallet gladdes över vinsten och att den pressande tiden var över, kändes han medlidande med Brynäs och dess anhängare äkta.
Kollars framtoning som en stor människa med ärlighet och med ett givmilt hjärta var kvalseriens stora behållning.
Det var också välgörande att se Malmöspelarnas nertonade segerfirande ute på isen. Gävlepubliken led tillräckligt.
Idrottens innersta mening fick även plats i en krass ekonomisk verklighet.
Den 5—7 maj är det U- och JSM-finaler i basket och handboll.
Allt i Uppsala, 40 basketlag spelar om tio titlar, 48 lag i handboll tävlar om sex guld.
Vilken fest för oss som gillar både basket och handboll. Speciellt för ungdomar.
Jag kommer att vara på plats. Främst av familjära skäl. Men hoppas att det täta spelschemat ger tillfällen att även se några handbollsmatcher.
***
Mycket Skåne är redan finalklart.
I helgen hade båda sporterna Steg 4 i några åldersklasser, det är sista omgången före basketens Final 4 och handbollens Final 8.
I basket hade Eos damer 21 redan fixat sin finalplats, i söndags klarade både Malbas F 15 och F 16 sina finalavancemang.
Det kan bli mer för dessa två gedigna ungdomsföreningar. Eos har ytterligare två lag i ett semifinalspel, damernas U 19 och U 17, medan Malbas 17-årsgrabbar kan öka Malmönumerären i Uppsala.
Trelleborgsbasketen, som haft en strulig seniorsäsong med A-lagets diskvalifikation, var bara några poäng för sitt P 15-lag att nå finalen.
***
Handbollen är så mycket större på ungdomssida både på riks- och Skåneplanet.
I helgen var det Steg 4 för F 18 och P 14.
I flickklassen tog elitklubben Lugi sig vidare plus Lödde Vikings och H 43, två klubbar som kommande säsong spelar på nivå 4 för sina seniorlag. Det finns underlag för spel högre upp i seriesystemet. Men risken är uppenbar att de bästa spelarna försvinner till högre placerade lag. Sådant är ödet för ”småklubbarna” i den moderna idrottsvärlden. Det bär förstås verkligen emot att kalla H 43 en småklubb.
I P 14 skedde de stora gallringen, 32 lag blev 8. Inte helt oväntat klarade två lag från Lugi och ett från Ystads IF spärren.
Helsingborgsklubben IK Sund hade inte marginalerna med sig, blev trea, kryssade mot gruppettan och förlorade med en boll mot tvåan.
***
Två grupper har Steg 4 kvar, F 14 och P 18. Hur gärna skulle jag inte planera in att se IFK Malmös tjejer och HK Malmös herrjuniorer vid mitt Uppsalabesök.
Storstaden Malmö borde ha finalrepresentation även i handboll.
Det var en intressant fotbollshelg, den med kvartsfinalerna i Svenska cupen för herrar.
Alla de tänkta topplagen i inför den stundade allsvenska premiären visade upp sig. De flesta tipsen lär väl gå i riktningen Häcken, Djurgården, Malmö FF med Hammarby och AIK som farliga opponenter med Elfsborg som outsider.
Helgmötena gav givetvis vissa funderingar. Samtidigt är trupperna inte helt klara och enstaka matcher, även om de som nu har tävlingskaraktär, kan man inte dra säkra slutsatser av.
Malmö FF:s bredd har sedan många år ansetts som Allsvenskans bästa, kan så ha varit, om än inte i den utsträckning speciellt Malmömedia velat framhäva.
Mitt intryck från helgen var att toppkonkurrenterna är lika bra förberedda breddmässigt. Mot Djurgården, som haft en tuff bortamatch i Europa med åtföljande resa, var MFF klart bäst före paus, men efter bytena tog Stockholmslaget över. Deras ersättare höll en högre klass än MFF:s.
Även AIK och Hammarby hade vassa avbytare.
Och på Hisingen plockar Häcken fram unga talanger på näst intill löpande band.
Hur pass bredden räcker internationellt för Djurgården (både nu och senare), Häcken och Hammarby återstår förstås att se. Grunden verkar lagd.
Ett MFF utan Europaspel är ovanligt men kan gynna laget i det inhemska seriespelet. På avstånd verkar skadeproblematiken på många av de äldre bärande spelarna likna de från förra säsongen, Sören Rieks, Oscar Lewicki, Martin Olsson, Niklas Moisander (borta länge) och några till. Och Anders Christiansen verkar redan sliten.
I min enkla värld verkar MFF:s konkurrenter ha täppt till det breddmässiga övertaget gentemot Malmöklubben.
Det närmar sig, finalspelet i handbollens USM.
I helgen blev 16 lag klara för en Uppsalaresa i början av maj. Det var 16-årsgrupperna som avverkade Steg 4, den kraftiga elimineringen. I flickklassen blev 32 lag åtta, i pojkklassen blev 20 lag åtta. Skillnaden i upplägget beror på att antalet anmälda flicklag är betydligt fler, en nog så intressant iakttagelse.
Fem skånska lag klarade det tuffa kvalet, ett på flicksidan och fyra på pojksidan.
Det var Lödde Vikings som är Skånes representant i F 16. Klubbens seniorlag spelar division 2 (nivå 4). Lagets sju finalkonkurrenter tillhör alla de mera etablerade damklubbarna i landet, Västerås/Irsta, Önnered, Skuru, Skövde, Alingsås, Sävehof och Skånela.
Starkt av Lödde, men inte helt överraskande. Förra året hade Lödde Vikings fem lag av sex med i finalspelet och blev bästa finalförening.
***
Närmast finalspel var Lugi, som blev grupptvåa på sämre målskillnad än Önnered.
Även HK Malmö kom tvåa i sin pool. I min idrottsvärld är det viktigt att ha många lag med långt framme. Skåne ligger bra till. H 65 Höör, Eslövs IK, OV Helsingborg, Kristianstads HK och IFK Malmö hade också alla flicklag med i det fjärde steget. Det tolkar jag som bra stimulerande konkurrens.
***
Bland pojkarna blir det mera etablerat skånskt deltagande i finalfältet. Ystads IF och Lugi, etta och tvåa i samma grupp, och tvåorna OV och IFK Kristianstad blev finalklara. Hälften av de åtta kommer alltså från Skåne.
Onekligen starkt. Motståndare blir Skånela, Lindesberg, Alingsås och Önnered.
HK Malmö blev grupptrea men var inte riktigt nära avancemang.
Lika lite som andralaget från Ystads IF.
***
Fortsättning följer de närmaste helgerna.