Det finns händelser i idrottsvärlden som irriterar mer än andra.
Som att sparka en tränare mitt i säsongen, speciellt om denne är inne på sitt andra år. Då borde styrelse och andra beslutsfattare veta vad man har och vad tränaren står för.
När ersättaren så blir sportchefen växer irritationen. Det är ju han som är huvudansvarig för rekryteringen av såväl tränare som spelare.
Jag tänker naturligtvis på FC Rosengård som sparkar tränaren Hasse Mattisson och ersätter honom med sportchefen Ivica Kurtovic.
Det är naturligtvis den tappade närkontakten med Malmökollegan Prespa Birlik som är huvudorsaken till skiftet, men i förklaringarna har också argumentet om att Rosengård skall spela en ”attraktiv fotboll” dykt upp.
Jag har sett Rosengård för få gånger för att ha en uppfattning om kapaciteten i Rosengårds trupp, men frågan är given: Har Ivica Kurtovic skapat de förutsättningar som matchar Hasse Mattissons fotbollsfilosofi samtidigt som spelet skall vara attraktivt?
Jag tror i min enfald att man helt bortsett från det attraktiva, om det blivit några fler vinster och tätkontakt.
Det blir gult kort till FC Rosengård.
***
Och vad skall man säga om klubbens damlag?
Två av lagets mest kända spelare, Anja Mittag och Therese Sjögran, försvinner och i deras ställe knyter man en makedonska och en danska till en trupp som nu kommer att innehålla tio spelare med utländskt pass.
Samtidigt säger sportchefen Erling Nilsson någor kryptiskt i en tidningsintervju, där han först beklagar att budgeten inte är tillräcklig för att konkurrera med Wolfsburg och sen menar att med den nuvarande truppen med tio utländska spelare ger man egna talanger chansen.
Är jag ensam om att helt ha missat logiken i hans resonemang?
Att ge ungdomar från de egna ungdomsleden chansen är inget kännetecken för FC Rosengård. Två av spelarna i den svenska VM-truppen kommer från Rosengårds ungdomsavdelning men fått stå tillbaka i A-laget för utländska spelare. De har måst flytta till andra allsvenska klubbar för att få möjlighet att utvecklas till landslagsspelare.
Ett nytt gult kort till FC Rosengård.
***
Och två gula blir ett rött!
Det pågår en massa storinternationella mästerskap/kval i de stora bollsporterna för damer.
Sällan eller aldrig har det förmodligen skrivits så mycket om svenska damlandslag som i dessa dagar. Det är givetvis positivt. Självfallet är jag för jämlik idrott. Men nog blir det snett i debatten när man som inför VM-fotbollen hänger upp sig på att FIFA, det internationella förbundet, kallar slutspelet Dam VM och inte rätt och slätt VM. Motiveringen att man i jämlikhetens namn då också borde kalla herrarnas turnering för Herr VM är banal. Känner verkligen damidrottens vapendragare sig diskriminerade av denna skillnad i namn? I så fall är tårna sällsynt ömma. Det finns hundratals andra viktigare områden att diskutera för att ge kvinnor världen över bättre förhållanden för att utöva idrott.
***
Om jag inte minns alldeles fel lanserades VM-tuneringen i ishockey tidigare i år i Malmö också som Dam-VM utan att någon reagerade.
***
Jag har sett några av EM- och VM-matcherna. Överlag är det givetvis bra idrott på denna nivå -- undantaget var fotbollsspelarnas insats mot Nigeria. Men att kalla det bragd att spela 0--0 mot USA i fotboll och att hämta in ett självförvållat stort underläge i basket till seger, ja, då har ordets valör mist sin betydelse eller så har skribenten känslor nått lite väl euforiska höjder.
***
Underhållningsmässigt var handbollslagets insats mot Kroatien den stora behållningen. Damerna har lyckats förena teknik, snabbhet, styrka och en individuell skicklighet som är imponerande.
***
Jag gillar basket. Men inte de regler som -- i mötet mot Litauen -- tillåter att det tar tre, fyra minuter att spela klart en match med elva sekunder kvar. Avsiktliga foul för att få en fördel är osportsligt och skall straffas därefter. Det går inte att gömma sig under täckmanteln ”taktik”.
***
Handbollen är stor i Skåne. Att därför avfärda ett EM-kval i handboll för herrar i en notis känns som ett felval. Speciell som det i dagens Sydsvenska fanns rejält med plats till en artikel om Redhawks årskortsförsäljning och om Malmö FF:s utlånade spelare. Det blev lite av en klubbtidning. Det var två artiklar som med fördel kunde stått på vänt.
***
Varje år blir vi informerade om hur stort intresset är för motionsloppet Malmömilen. Varje år överdrivs siffrorna från arrangören Malmö Löparklubbs sidan. I dagens Sydsvenska kunde man läsa att närmare 6 000 löpare deltog. Jag kollade och fann att 4 232 tog sig i mål. Ett hundratal kan väl ha brutit men det är långt till 6 000.
Vad vill Malmö LK få fram med dessa årligen friserade siffror? Det inger i alla fall inget förtroende.
Tretton omgångar är spelade, sjutton återstår under denna allsvenska fotbollssäsong.
Därför förstår jag inte den pessimism som framskymmtar i MFF närstående presskretsar. Ett försvarat guld är på inga sätt orealistiskt.
Alla famlar förstås i den mörka ovissheten om vad transferfönstret ger för utslag. Det kan ju ge plus och minus för alla de sex inblandade topplagen.
Den förändrade tron på MFF kan den möjligen bero på att eftertänksamhetens kranka blekhet infunnit sig? Tretton matcher har visat att duktiga spelare har sina klara brister och att de ingalunda ännu visat att de är bättre än förra säsongens favoriter.
***
I skrivande stund finns inga större förändringar i trupperna redovisade. Några intressanta spelare är på väg att komma tillbaka efter långvariga skador.
Molins i MFF, självfallet.
Emir Bajrami i Elfsborg. En stark trupp med unga spelare på uppgång, stöttade av rutin, lär bli bättre.
Nicklas Bärkroth i IFK Norrköping. Hur gör man med Kamara utlånad till en frysbox i Thailand?
Kalmar FF och Örebro SK, fövisso inga topplag i nuläget, men med Ramus Elm och ”Crespo” Kamara i hyggligt gammalt slag kan dessa båda lag oroa de flesta av de bästa.
Får Häcken ordning på sitt målskytte och skippar småplottrandet är det mer än MFF som får besvär.
Kan Pelle Olsson fortsätta att förbättra ett stabilt Djurgården?
Försvarsstarka IFK Göteborg har sitt fempoängsförsprång, nått med de marginaler som alla bra topplag har, och ett bra utgångsläge för att behålla sin tätposition.
Helsingborgs IF, skadefritt, har kapacitet att hota alla lagen.
Det lag som det är svårast att få grepp om är AIK. Den kollektiva formkurvan är ojämn liksom den hos många spelare.
Åtvidaberg åker ut. Hammarby klarar sig utan kval.
Sundsvall, Gefle, Halmstad och Falkenberg är den kvartett som kommer att figthas om att undvika direktdegradering och kval.
SM-guldvinnare blir Elfsborg.
Detta uppehållstips grundar sig på cirka 45 allsvenska matcher som tittare.
Och på att inte något lag tappat alltför många av sina nyckelspelare till en utlandsmarknad, som jag inte förstår mig på.
Utan att vara elak, och utan att fästa mig allför mycket kring hans senaste matcher, kan man undra hur någon klubb kan lägga upp miljoner för Filip Helander i MFF. I min fotbollsvärld är Sebastian Holmén i Elfsborg Allsvenskans klart bäste, unge innerback. I den moderna fotbollen, där uppspelen ofta sker genom innerbackarna, är hans öppnande, precisa crosspassningar ett av Elfsborgs vassaste anfallsvapen.
***
Jag längtar redan efter en oviss höstsäsong!
Det är skolavslutningsdags och betygen är satta.
Numera får endast utbildade, behöriga personer ge sina skriftliga omdömen. I fotbollens tidningsvärld är det annorlunda. Vem som helst sätter sina betyg. Ofta blir det väl helt okej – vem är jag att påstå att det är min åsikt som är den rätta? Jag är intresserad av hela Allsvenskan, har sett kanske över 40 matcher hittills den här säsongen (jag medger, nördigt!) och tar då och då del av kvällstidningarnas betygssättningar. Det är mer än Malmö FF som intresserar mig. Vidgade vyer är aldrig fel.
Men ibland undrar jag hur de spelare känner sig som får sin yrkesskicklighet efter varje match bedömda av – jag vågar säga det – i fotboll mycket okunniga journalister. Inga namn, men det finns flagranta exempel. Namn går ofta före prestation i betygsättningen. Samtidigt förstår jag svårigheten att kunna granska minst 22 spelare och då inte minst de i bortalaget. Men när det skiljer två getingar, postryttare, plus, c:n, eller vad det nu kan vara, på samma spelare undrar man vilken tilltro man kan sätta på betygen.
Att resultat går före prestation är odiskutabelt. Det finns skrämmande exempel på att mycket jämna matcher med ett marginalavgörande gett en snittskillnad på en ”poäng”. Det ger inget förtroende.
Lika lite som en kollektiv betygsbestraffning – en mig närstående tidning hemfaller gärna åt detta – efter en för redaktören/redaktörerna smärtsam och oväntad poängförlust. Åtta av elva spelare behöver inte vara underkända efter 0—3 mot ett för dagen bra och effektivt Häcken.
Att redaktionerna lägger ner tid och kraft på sina betygsättningar är givetvis för att det engagerar läsarna, ger underlag för diskussioner.
Men för professionella yrkesutövare bör de egna känslorna -- i båda riktningarna – inte få ta så stor plats som de ibland får.
Okunnighet är en annan fråga.
Generellt borde en redaktionsdiskussion inte skada.
Jag var på begravning i går.
Det var ett värdigt avsked av min klasskamrat från de första sex skolåren och min idrottsvän under resten av livet, ”Kirre”, Eric Wettréus (Andersson).
En strålande försommardag, lummiga Östra kyrkogården och fridfulla, vackra Sankta Gertruds kapell.
Ett dödsfall, en begravning är vemodigt men framkallar samtidigt fantastiska, strålande, roliga minnen. Och funderingar över hur livet sett ut om inte just en speciell händelse inträffat.
1952 och 1953 byggde man om Skurups idrottsplats med kolstybbsbanor för friidrott. Sådana byggde man på den tiden även i de mindre orterna. Svedala, Vellinge, Anderslöv, Vollsjö, Sjöbo, Köpingebro, Hörby och Kivik, det var orter man tävlade i under 1950-talet. Några av dessa friidrottsanläggningar finns kvar, de flesta har dock försvunnit.
För några av oss Skurupspågar i 13- 14-årsåldern var en ny fin idrottsplats en ny lekplats. Det fanns ingen organiserad ungdomsidrott under den första hälften av 1950-talet. Spontanidrott -- fast det ordet fanns inte då -- var det som gällde. I Skurups AIF fanns det ett 16-årspojklag i fotboll. På ett vindsutrymme på Hotellet kunde man spela bordtennis i regi av Skurups BTK men det var mestadels interna tävlingar för oss unga. Den tredje idrottsklubben var Skurups SK, brottarnas förening, men att ha organiserad träning för yngre tonåringar var otänkbart.
Friidrotten blev ett nytt alternativ. Tyvärr flyttade den ledare som tog hand om oss det första året till Olofström och vi stod utan vuxen hjälp. Men vi var fångade av den bästa av idrotter. Vi ett gäng 15-åringar tog hand om det själv inom Skurups AIF, fick lite ekonomisk hjälp men allt annat fick vi klara själv. Det var att ställa banorna i skick, gräva gropar till hoppen och att vara funktionär vid tävlingar vi själva deltog i. Några gånger var jag själv starter i ett stafettlopp över 1 000 meter, där jag sedan skulle springa sista sträckan 400 meter.
Allt gick och vi hade förbannat skoj.
De första åren var det mestadels interna tävlingar i alla grenar utom hinder och slägga. Tävlingsutbytet för ungdomar -- det var mest pojkar -- under 16 år var klent. Så småningom började vi som juniorer att tävla i det skånska seriesystemet för seniorer. Det fanns i Skåne vissa säsonger tre nivåer med sex lag/serie, som möttes en gång/år. Skurups AIF avancerade till den högsta Skåneserien och mötte bland annat IFK Lund. Det var stort.
Ett år blev SAIF bäst i Skåne i DM för juniorer, när man räknade poäng för de tre främsta i alla grenar. Före MAI och Heleneholms IF! Skurup blev det mycket tack vare duktiga hoppare i de nu utdöda grenarna stående längd och höjd. Några lördagar under året fick vi på nåder tillträde till Skurups enda gymnastiksal för våra tävlingar. Vi ville naturligtvis också hoppa ”riktig” höjd men inte fanns det någon hoppbädd att landa på. Vi tiggde ihop ett antal uttjänta vanliga sovmadrasser, förvarade dem på en vind i en fastighet några hundra meter från Folkskolan. Varje tävlingsdag forslade vi madrasserna fram och tillbaka.
I dag låter det som om ett gäng grabbar i 10-årsåldern skulle kunna göra något sådant. Men vi var faktiskt runt och till och med över de 20.
När Kirre de senaste åren blev allvarligt sjuk träffades vi lite oftare och alltid blev det prat om friidrottsåren i Skurup och minnena av när han egenhändigt snickrade ihop en prispall eller när han göt en diskusring -- förvisso kanske världens mest ojämna -- på Skurups idrottsplats.
Våra samtal utmynnade dok alltid i:
-- Åren i Skurup var de roligaste i vårt friidrottsliv.
Trots att vi båda efter flytten från Skurup fortsatte en bit in på 2000-talet som ledare på både klubb- och skånsk distriktsnivå. Kirre i MAI, Malmö Veteranfriidrottsklubb och IK Pallas, jag i Heleneholms IF.
Våra ledaruppdrag slutade i stort på samma gång. När en av de största veterantävlingar som arrangerats i Sverige EMG, European Masters Games, avgjordes 2008 i Malmö var jag tävlingsledare för friidrotten, Kirre för den svåraste och mest tidskrävande grengruppen, kasten.
Två pågar från Skurup, delvis ansvariga för något så stort som EMG. För oss kändes det i alla fall stort.
Hur hade våra liv sett ut om det aldrig byggts någon plats att leka friidrott på just de år vi var som mest mottagliga för något nytt i idrottsväg?
***
På begravningen fanns även ”Piller”, Jan Ulfshög (Nilsson). Piller fick han heta för han bodde i Apotekshuset. Han gick i samma klass och var med i samma friidrottsgäng. Senare ägnade han sig åt tennis som ledare i Vellinge TK och Skånes Tennisförbund. Det har han gjort i en herrans massa år.
Jag satt där i kapellbänken och funderade:
-- Vilken miljö skapades så att tre grabbar från samma klass ideellt lagt ner upp mot 150 år på att vara idrottsledare?
Mitt svar: Vi hade så djävla roligt!