Det roliga hann aldrig börja.
Jag tänker på handbollens SM-slutspel, det man hade sett fram mot under en lång transportsträcka. Det känns lite tomt när man sett mer eller mindre av cirka 85 matcher från högsta herrligan.
Mitt förhandstips var för en gångs skull inte så illa, en eller två placeringar fel på åtta av lagen, fyra helt rätt är väl okej.
Den stora positiva överraskningen var nykomlingen Hallby, som med råge undvek kval, och ju längre säsongen fortskred och man hade anpassat sig till elittempot tillfördes Handbollsligan kvalitet. Den bästa nykomlingen på mången god dag. Och med Årets tränare Jesper Östlund.
Konkurrens får han naturligtvis av Lugis Tomas Axnér. Det är imponerande att kunna forma ett konkurrenskraftigt lag med tanke på att förra säsongens tre bärande spelare försvann. Årets genombrott Casper Käll. I alla fall den mest spektakuläre och med ett offensivt register, som en bollälskare bara måste gilla.
Mikael Franzén, Alingsås, är en tredje aspirant till Årets tränare. Hans förmåga att säsong efter säsong få laget i form till den avgörande delen av spelåret är ett skicklighetsbevis. Trots årliga spelarförluster till högre rankade ligor lyckas alltid Alingsås/Franzén hitta lösningar.
Hur skall man sammanfatta Ljubomir Vranjes första hela säsong som tränare i IFK Kristianstad? Det blev ju ingen slutexamen. I sina bästa stunder var det mästarklass men med ligans bästa och bredaste material borde topparna varit fler – eller kanske bättre uttryckt: Dipparna varit färre.
Överflödets förbannelse? Ett problem som Vranjes inte behärskade.
Inte heller HK Malmö/Stian Tönnesen fick visa vad man kunde i spänt läge. Avslutningsmatcherna visade på brisen av en riktig ledare på plan i kärva lägen. De många, långvariga skadorna har hämmat utvecklingen. Speciellt Viktor Östlund hackiga säsong har satt sina spår. Hampus Olssons genombrott är mycket positivt.
IFK Skövde blev på sluttampen min favorit till SM-guldet. Tipset grundades på att truppen innehöll alla kvaliteter som behövs för ett guldlag, inte minst bredden i målfabrikationen, fallerade en, fanns ett alternativ.
Jag har en – obekräftad – känsla av att säsongens Ystads IF saknade harmoni. Och inte minst stabilitet hos de enskilda spelarna. Var det någon enskild spelare som genomgående höll den klass man kunde förvänta sig? YIF bygger om. Nog en nödvändighet om klubben vill bli en medaljaspirant i framtiden.
I IFK Ystad har tränaren Sebastian Seifert gjort ett bra jobb, försökt inplantera ett snabbt spel som man inte behärskade under 60 minuter. Klubbens plats i hierarkin har redan visat sig. Spelare är redan borta inför hösten.
Sävehof kunde inte ersätta Oskar Sunnefelt och när Gzim Sahili blev långtidsskadas och lånet iraniern Pouyn Norouzinezhad försvann, kunde inte ens en så bra talangfostrare som Sävehof hitta fullgoda ersättare. Vad händer när nu William Bogojevic, en av seriens absolut främsta spelare, försvinner?
Redbergslids förvisning från Liseberg till Scandinavium inverkade negativ på prestationen. Målvaktsspelet utan Tobias Thulin höll, sett över hela säsongen, inte den klass som fordras för slutspel. Behövs en ny röst i stället för Jasmin Zutas. Materialet håller högre klass än som nia.
Med de hyfsat meriterade nyförvärv som införskaffade är en trettondeplats för OV/Helsingborg en missräkning. Att lovande Oscar Joelsson försvinner (till Redbergslid) underlättar inte en förbättrad placering 2020/21. På vilken nivå det nu blir.
Önnered i sina bästa, snabba, stunder i hemmahallen var alltid sevärt. Men med sin plats i näringskedjan blir det svårt för förortsklubben (Göteborg) att komma högre en elittabell.
Zoran Roganovic, H 43-profilen (främst) fick en tuff uppgift i ett under lång tid åderlåtet Guif. Placeringen som tolva var väntad. Nästa säsong är det upp till Zoran att visa sin förmåga att utveckla unga spelare. Inte minst en av Sveriges främsta talanger Eric Johansson.
Varberg sistaplats var tippad av i stort alla. Året i Handbollsligan var utvecklande. Laget, under ledning av Hasse Karlsson, blev underhand bättre. Om inte sista omgången ställts in hade möjligheten att passera OV faktiskt funnits.
***
Synd att säsongen blev stympad. Det fanns mycket att se fram mot.
Det är mycket nu.
Även inom idrotten. Även om den i stort står still.
Själv är jag alldeles för okunnig om följderna för cornavirusets fortsatta spridning. I sådana här situationer är man hänvisad till den expertis som finns. Och inte lyssna till alla de självutnämnda ”förståsigpåare” som delger sina synpunkter och råd på alla de många sociala medier som kan berika livet men också sprida en massa skit.
Ibland – och det är ganska ofta -- förundras jag över all den tid som många lägger ner på att kommentera en massa oväsentligheter. Tid som kunde ägnas åt annat och viktigare.
Nu kastar jag förstås sten i det berömda glashuset, eftersom jag bloggar. Jag får dölja mig bakom det faktum att cirka 1 500 unika besökare vissa månader hittar hit och noteras för över 7 000 klick.
***
Nåväl. Lite idrott får det bli.
De olika idrottsförbunden löser virusproblemen på olika sätt. Rätt eller fel? Här finns väl inget giver svar.
Ishockeyns sätt att tackla upp- och nedflyttningen till SHL, högsta herrserien, strider dock mot mitt idrottsliga patos. En – eller två som i detta fall – förlorare skall inte vinna på en förändring. Som nu just i SHL. Leksand och Oskarshamn blev klart efter de andra i sluttabellen. Båda lagen visade att de ej hade tillräcklig kvalitet för den här nivån.
Björklöven, speciellt, och Modo hade mer än väl varit värda att få en chans att få kvala och visa sin kapacitet efter sina insatser i Allsvenskan. När nu Corona ställt till det och förhindrat fortsatt kvalspel hade den sportsligt mest rättvisa givetvis varit att alla fyra klubbarna kommande säsong fått SHL-status. Med vilja hade det gått att lösa. 16 lag med fyra inbördes matcher hade förvisso gett 60 matcher mot 52. Hade denna ökning inte fått plats borde man under en enda säsong bara mötas tre gånger, innebärande 45 matcher. Okej inte helt rättvist men bättre detta än att utesluta Björklöven och Modo från den ekonomiska köttgrytan.
Förlorare skall inte bli vinnare.
***
Lasse Sandlin, Aftonbladets tidigare sportchef, är död,
När jag som 45-åring kom in i tidningsvärlden var det, ja, just en ny värld för mig. Det var lätt att skapa vänskapliga kontakter med kolleger från hela landets morgontidningar. Svårare var umgänget med journalisterna från de stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen – kollegerna från Kvällsposten kände jag tidigare.
AB:s och Expressens representanter såg sig som lite större och bättre än oss andra (med några undantag förstås). Det stora undantaget var Lasse Sandlin, vars genuina idrottsintresse och kunskap lyste igenom och präglade den samvaro man hade efter utfört uppdrag. När våra jobb sammanföll blev det alltid extra angenämt.
Vid VM i skidor 1997 i Trondheim bodde Lasse och jag på samma hotell i rummen bredvid varandra. Vi träffades 14 dagar i sträck och våra samtal och långa diskussioner var minnen som dök upp när jag i går möttes av dödsbudet.
Lasse Sandlin behövde aldrig hitta de ”vinklingar”, som inte fanns.
Fakta och kunskap räckte för att han skulle bli läst och respekterad.
Av mer än av mig.
Förra helgen avgjordes SM i friidrott för 15- och 16-åringar.
De skånska ungdomarna kom hem från Örebro med 16 medaljer av 120 möjliga.
Antalet är i paritet med de senaste åren. Om det är ett bra facit eller inte, det är i min idrottsvärld ointressant liksom att de 16 medaljerna fördelades på endast tio aktiva. I de här åldrarna är det ofta så att hen är framgångsrik i mer än en gren.
Att sen också 13 av de 16 medaljerna tog av flickor är heller inget att förvånas över. Så har Friidrottskåne sett ut under många år. Tjejerna dominerar även numerärt. Sen finns det förstås anledning att diskutera varför så få grabbar lockas till friidrott. För just detta faktum är det mest oroväckande. I P16-klassen deltog endast fem – det är ingen felskrivning – skåningar från fyra föreningar. Ingen enda från Malmö! Något bättre var det i P 15, sju klubbar med 15 deltagare. Här fanns det också några aktiva från Malmöföreningar, dock med hjälp från några grannkommuner.
Något bättre var det i de båda flickgrupperna utan att det dock finns anledning till jubelrop.
Det som förvånar mig allra mest är att jag under hela 2000-talet hört att många klubbar har kö till sina friidrottsskolor, som redan (enligt uppgift) är stora. Det rör sig inte om några tiotal ”elever” i skolorna utom om hundratals. Jag hört och läst om siffran 500. Men tyvärr pratar vi inte om ungdomar kring tio år och uppåt. Utan om barn från kanske fyra upp till just tio.
Det är väl okej om föreningens huvudmålsättning är att ägna sig åt lekverksamhet. Men så är det inte. I slutändan är målet att barnen skall lotsas in en tävlingsverksamhet. Och då inte för sju-åttaåringar.
Men det är få föreningar som lyckas behålla intresset upp i tonåren. Startfälten i tävlingarna och årsstatistiken är svidande bevis på det inte fungerar.
Är det inte dags att tänka om? Som att ta in ”eleverna” i senare ålder och ge de skickligaste instruktörerna mindre grupper att arbeta med. När jag är funktionär frapperas jag ofta hur tekniskt illa skolade en del klubbars aktiva är. De som kommer från exempelvis gymnastiken har en helt annan grund än de som har idrottsbakgrund endast från friidrotten.
***
Jag har skrivit det tidigare. Min oro för den skånska friidrotten består. I alla fall om man vill en bred idrott med en gedigen ungdomsgrund. För båda könen.
***
KIippan är en av de skånska orter, utanför städerna, som under de närmare 70 år jag följt skånsk friidrott nästan alltid haft en fungerande verksamhet. I höstas vann Klippans FIK flickklassen i den riksomfattande breddtävlingen Kraftmätningen. Och i Örebro blev klubben bästa skånska medaljklubb med ett guld, två silver och två brons. Med sina sju deltagare hade Klippan, näst MAI, flest aktiva av de tolv Skåneklubbar, som deltog i USM.
Varför sitta här och spekulera?
Det blir kanske inget SM—slutspel för herrar i handboll.
Isolerad – inte på grund av corona utan för utbredd slemsäcksinflammation i hälen, som omöjliggör längre transporter på egen hand – ligger jag och spekulerar i läspauserna av Ingrid Carlbergs oerhört intressanta biografi över Alfred Nobel.
För någon dag sedan lekte jag expert och delgav mina slutspelsfunderingar. Men av mycket positivt att säga om idrott: Det ändrar sig snabbt. Form är en färskvara.
Några matcher i senaste omgången har fått mig att fundera och fegt tänka om.
HK Malmö har varit stabilt. Ett lag som ledet en serie efter 30 av 32 omgångar är självfallet bra. Det är löjligt att påstå något annat. Handbollen, även i internationella finalsammanhang, är rik på genomklappningar som HK:s 19—29 mot Alingsås. I matchen saknade jag någon som tog tag i det, gjorde det oväntade. HK verkade sönderläst av ett skickligt Alingsås (Mikael Franzén, tränaren), som också hade den individuella kreativiteten.
Alingsås en finalpretendent. Som vanligt.
Kristianstad har blandat och gett. Men senast mot Sävehof visade man i första halvlek – den jag såg – ett spel, som kanske inget annat lag kan ens i sina bästa stunder. Nu är förstås den kvällens Sävehof med skador, sjukdomar och en avstängning inte den bästa värdemätaren.
Såg inte Skövdes överkörning av Önnered men imponeras över hur man sprider sitt målskytte. Det är ett lag med det mest varierade skyttet.
***
Det är i dag inget vågat tips att det blir HK Malmö, Alingsås, Kristianstad och Skövde som avancerar till semifinal.
Ystads IF verkar helt under isen och Sävehof är för tunt för närvarande.
Det troliga är att den nuvarande tabelltoppen, Malmö, Alingsås, Kristianstad, Skövde, blir intakt.
SHL:s etta och tvåa, vem det nu blir, kan knappast undgå att vinna över IFK Ystad, Lugi (alternativt Redbergslid) över fem matcher.
Och då lär det bli ett Skånederby i kvartsfinalerna, HK Malmö mot antingen Lugi eller IFK Ystad. Kristianstad tror jag väljer Sävehof med bakgrund av tisdagens 32—20. Då blir det Skövde—YIF i det fjärde mötet med västgötarna som storfavoriter-
Oavsett val kan semifinalerna bli tio handbollshögtider. Att få favören att få välja motståndare kan bli en väl så delikat uppgift.
Mitt förra tips kvarstår: IFK Skövde vinner SM.
***
Men redan, när den omgång som börjar i dag är klar, kan mina funderingar vara helt käpprätt åt skogen.
Och ännu har jag inte bestämt kvällens match: HK—Hallby eller YIF—Skövde. Matchförloppet får avgöra.
Sista perioden Rögle—Redhawks blir det i alla fall.
Tv-konsumenten har det bra. Med en fot i högläge.
Slutspelet i Handbollsligan, högsta herrserien, närmar sig.
Det känns skönt. Transportsträckan är för lång. Den allmänna handbollspubliken har samma uppfattning. Det har den visat genom de genomgående låga, och minskande, publiksnitten.
Inte ens HK Malmös jakt på att vinna Handbollsligan, idrottsligt en verklig merit, attraherar en kräsen Malmöpublik. Utan slutspel hade hemmamåndagsmötet mot serietvåan Alingsås varit direkt avgörande – nästan i alla fall – om var SM-guldet skulle hamna. Nu gäller det bara om vilket lag som skall få hemmafavören i slutspelet. Och möjligheten att välja slutspelsmotståndare. Kanske nog så viktigt, men inget som direkt lockar extrabesökare.
Fjorårets slutspel visade också att dessa fördelar inte var en fördel mer än ekonomiskt. Sjuan Sävehof blev mästare med fyran Alingsås som finalmotståndare.
I år tror jag inte att en sjua eller åtta, IFK Ystad, Lugi eller Redbergslid, har den kapacitet som Sävehof hade i fjor. Har svårt att se att någon ur denna trio över fem matcher skall rå på HK Malmö, Alingsås eller IFK Kristianstad, av vilka två skall välja sin kvartsfinalmotståndare. Tvåan har även möjligheten att välja sexan, Sävehof eller Ystads IF, två outsiders i slutspelet. Det gör man inte.
De senaste omgångarna har bjudit på varierad konfekt med stora variationer i prestationerna. Lagen har haft olika koncept att matcha, och träna, sina trupper inför det förhoppningsvis tuffa matchandet nu i slutet av säsongen.
I Ystads IF har storstjärnan Kim Andersson knappast spelat alls offensivt. Då har Jakob Nygren trätt in och visat att han har kapacitet på denna nivå. Dalibor Doder, tidigare mest med korta inhopp, har fått åtskilligt med mer speltid och då visat att han inte ”glömt” allt det som gjorde honom till en världsstjärna.
Den andre outsidern är Sävehof. Om – och jag upprepar om – Gzim Salihi förklaras frisk efter sin tredje hjärnskakning. Iraniern Pouya Norousis korta gästspel som ”högernia” visade att med en bra spelare i den positionen tillsammans med Jonathan Edvardsson och William Bogojevic har Sävehof kanske ligans främsta uppställning på distans.
Den senaste tidens tv-tittande på Handbollsligan har i min värld utkristalliserat en ny favorit till SM-guldet, IFK Skövde. Deras trupp är bred med hög kapacitet på alla plaster.
För HK Malmös del gäller att Viktor Östlund blir så tränad att han kan spela under längre perioder än han gjort hittills.
Och självfallet kan man – trots allt – inte bortse från IFK Kristianstad. Eller?
Ett spännande slutspel blir det under alla omständigheter.
Till skillnad från grundseriens lunk.