Råkade av en slump se ett samtal i tv mellan Skånes Fotbollförbunds ordförande Claes Ohlsson och ishockeyns Mikael Renbergs och Marie Lehmann från Sporten på SVT.

Det gällde ungdomsidrott och hur och när det skall elitsatsas. Skånebolls nya intentioner var upplyftande att höra. Senare specialisering, inga förbundsresurser skall lägga på unga talanger (”Den delen får elitklubbarnas akademier sköta.”), samarbete mellan förbunden så att ungdomarna kan ägna sig åt flera idrotter, ingen resultathysteri i unga år.

I och för sig inget helt nytt men att en ordförande från det största förbundet med sådan inlevelse agerar för detta var mycket glädjande att ta del av.

Det stora problemet är att få klubbarna med sig. De är rädda att förlora sina aktiva till andra idrotter.

Och här är det lokala aktivitetsstödet den stora boven. Kommunernas stöd bygger på antalet aktiviteter. Kvantitet är viktigare än kvalitet.

Att få stat och kommuner att se över bidragsystemet vore ett första steg.

Samtalet skedde i en paus mellan två matcher i TV-pucken.

Jag kan förstå de 15-åriga grabbarnas målinriktade satsning för att få spela den Tv-sända turneringen.

Men jag har också, som lärare och idrottsledare, sett avarterna. Många av dem som inte klara att komma med i distriktslaget slutar redan innan de fyllt 15. Jag har ganska många exempel och har också förgäves fått de ”ratade” unga killarna att prova något nytt. Trots att deras hårda ishockeyträning gett dem förutsättningar i många andra sammanhang.

TV-pucken harmonierar definitivt inte med Claes Ohlssons intentioner.