Idrottsgalan och Jerringpriset väcker alltid känslor och debatter.
Gårdagens var inget undantag.
Jag såg delar av den, lyssnade lite i radion. Med indisponibla föräldrar måste ett barnbarn transporteras till sin basketträning. Idrottsvardagen tar inte paus för att det är gala i tv.
Jag hade inte tänkt blogga om det hela men har sett mer eller indignerade inlägg på diverse media, så jag kan inte låta bli.
För det första: Det finns ingen absolut sanning när man skall rangordna idrottsprestationer och jämföra olika idrotter. Det är en lek som intresserar.
Jag har sett uppgifter om hur många nationer som är anslutna till det internationella förbundet. Precis som det skulle vara ett bevis på sportens storlek och idrottsliga klass. Andra har påpekat hur många aktiva som finns inom de svenska specialförbunden, inget om åldersstrukturen, inget om antalet aktiva som seriöst siktar på internationell elitkarriär. Genom åren har det framskymtat åsikter om att det är mer meriterande att kunna hantera en boll med fötterna än med händerna. Och varför är det finare att vinna en stor tennistävling än en GP-tävling i bordtennis eller badminton?
Hur många vet att det i Sverige troligen finns åtskilligt fler tävlingsorienterare än kvinnor och män som ägnar sig åt att tävla i friidrott på medel- och långdistans?
När Tiomila i orientering för herrar i tiomannalag avgjordes i Skåne i våras deltog cirka 250 svenska lag. Det är en siffra att fundera över för landets friidrottsansvariga.
Det är omöjligt att avgöra om en världsmästare i diskus är mer kvalificerad än världens bäste orienterare. Lägg ner de indignerade känslorna! Ta det för vad det är.
Jag tycker juryn fick fram en okej lista. Damlandslaget i fotboll fick sin beskärda del genom att förbundskaptenen Peter Gerhardsson blev Årets ledare, Daniel Ståhl blev Årets manlige idrottare, Mattias Falck svarade för Årets prestation med sitt VM-silver i bordtennis och att skidornas Frida Karlsson var årets nykomling var väl egentligen inget att diskutera. Om man nu inte helt vill diskvalificera längdskidåkningen. Vilket många tycks vilja.
Årets lag är en kategori som naturligtvis är diskutabel. För vad är ett lag? Är nu statuterna som de är det bara att inse att damstafettlagets skidprestation var ett utsökt lagarbete.
***
Omröstningen om Jerringpriset engagerar. Och det är väl alldeles utmärkt. Det är intressant att konstatera att de mindre exponerade idrotternas anhängare ställer upp för sina favoriter, oavsett klubbtillhörighet, och ringer in sin röst.
Därför är det omöjligt för en inhemsk fotbollsspelare att vinna Jerringpriset. En MFF-are kan ju aldrig rösta på någon spelare från någon annan klubb.
***
Diskussionerna om Vinterstudions långa tv-sändningarna pågår jämt och ständigt. I alla fall är söderöver. Jag har ingen uppfattning, har nämligen inte sett ett enda avsnitt den här säsongen.
Men en uppfattning om hur populärt programmet är fick jag härom lördagen. Program 1 funkade inte i vårt område. Då ringde det på dörren. Min 95-åriga granna Viola var irriterad och undrade om även min tv strejkade. Nu kunde hon inte se Stina Nilsson och Charlotte Kalla.
Lärdom: Man skall inte bedöma intresset bara av vad några medelålders herrar anser.
Så var den handbollsfesten slut, EM-handbollen för herrar.
Men det är en fest man lämnar med blandade känslor. Inte nu för att man inte fick se Sverige i en medaljmatch, och inte ens i en plats om placering 5. Nej, jag tänker på domarnas omöjliga uppgift. Tv-repriserna i slowmotion, domarnas värsta fiende, visar hur många ojustheter, och andra felaktigheter, som slinker igenom, många mer eller mindre avgörande. Det stör också mitt idrottsliga rättstänkande att medvetna ojustheter inom en viss gräns gynnar det felande laget. Som fasthållningar vid passivt spel och fasthållningar för att förhindra kontringar.
Ett irritationsmoment är även inkonsekvensen hos domarna när det gäller försvarsarbetet inne i målområdet. Här har det svajat rejält mellan domarparen.
Trots detta gnäll har jag sett nästan 40 EM-matcher.
***
Handboll är fascinerande – med sina fel och brister. De jämna matcherna innehåller så oerhört mycket dramatik med alla dess marginaler, små, små sådana, men många. Med tanke på just detta är det svår att bestämt mena att det spelmässigt blev rätt Europamästare. Därmed inte sagt att Spanien inte var förtjänt att sitt guld.
***
Årets EM visade på en ökad bredd. Danmark och Frankrike utslagna direkt är det främsta beviset. Portugals positiva insatser visade på en nation i frammarsch. Såg Vitryssland vid några tillfällen och stundtals hade de ett passningstempo som Sverige inte var i närheten av. Österrike med hemmaplansfavör visade klass. Ungern såg vi i Sverige vad det laget kan. Island, alltid detta imponerande örike. Alla de handbollskunniga smånationerna på Balkan, inte bara Kroatien och Slovenien. Och visst finns det en dold kapacitet i Ryssland.
Jag tycker att man i all den svenska besvikelsen skall ha den förbättrade konkurrenssituation i beaktande.
***
Men ok. Sveriges insatsen avslöjade allvarliga brister. Inte minst då avsaknaden av så kallade tvåvägsspelare, alltså spelare med internationell kvalitet både offensivt och defensivt. De många bytena drog ner på tempot och väl i position var det alltför lågt passningstempo för att oroa motståndarförsvaren. Detta sagt rent generellt om de matcher som verkligen gällde något.
Med Linus Arnesson – va bra han var mot Island – låst i en ytternioposition saknades en avbytare till Jim Gottfridsson. Den stora svenska bristen var att laget inte hade tillräckligt med spetskompetens på niometersspelarna.
Och likväl kom Sverige sjua. Vad gnäller vi för?
***
40 matcher via tv ger en viss trötthet. Efter en tid minimerade jag studiosnacket. Speciellt när Johanna Ahlm tog plats där. För plats tog hon. Hon skulle ha fram sin åsikt om allt och alla. Precis som när hon var expertkommentator vid matcherna, då skulle hon förklara varje enskild situation. Tröttsamt.
Och det var precis som när Johanna Ahlm trädde in i studion blev det en kamp om att prata fort och länge mellan henne och Hanna Fogelström.
Martin Frändesjös överlägsna kompetens kom bort.
Men tack och lov fanns Perlskog/Hellgren att lyssna till under matcherna.
Vi glömmer så lätt.
Gårdagsmatchen, EM-semifinalen i handboll mellan Kroatien och Norge 29—28, har i media av alla de slag, och då räknar jag även in de sociala, utsetts till ett mästerskaps hittills mest dramatiska.
Visst var jag fascinerad av spänningen, ovissheten och de briljanta spelarprestationerna. Men det var ju ”bara” i en EM-semifinal.
Det skall ju vara en final för att det skall vara på riktigt. Har ni glömt söndagen den 30 januari 2000, EM-final i Zagreb, Sverige mot Ryssland?
Jag har inte. Jag var på plats, utsänd av Sydsvenskan.
I paus 15—9 till Ryssland, svensk kvittering till 24—24 strax för ordinarie tid, 27—27 efter de första tio minuterna, med två minuter kvar 31—30 till Ryssland, i 78:e minuten 31—31 (Andreas Larsson) och sen sätter Magnus Wislander 32—31 med cirka halvminuten kvar. Ryssarna hade alltså tid på sig att kvittera med fortsatt ovisshet. Det var finaldramatik.
Jag minns än den nerviga avslutningen och hur jag på kort tid skulle kunna skriva något vettigt. EM-silver krävde en ingång, EM-guld en helt annan. Och allt skulle ske snabbt, pressläggningen väntade. Jag var stressad. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var osäker på om den sista femminutersperioden verkligen var den sista eller om det återstod fem minuter.
Oprofessionellt kan tyckas, men något mera dramatiskt har jag aldrig upplevt på en idrottsarena.
Vad är då en kroatisk seger över Norge i en semifinal mot ett svensk EM-guld i en FINAL mot Ryssland?
Om spelet var bättre än i går, det vet jag inte. Att det var snabbare utgår jag ifrån. Var tid har sitt tempo.
Och det gäller även utanför idrotten.
Jag gillar personer som är raka i sina uttalanden.
Som nu målvakten Sofia Reideborn i elitserieishockeylaget SDE, som i en TT-intervju angående löneskillnaderna mellan herrar och damer säger:
-- Vi har en produkt som ingen vill se och vi spelar i BVM.
Hon tillägger:
-- Det är en hobby, varför skall andra betala för den?
Befriande ärligt. Sofia Reideborn vet vad hon talar om.
Hon lär inte vara direkt populär bland damhockeyspelarma i Sverige. I samband med landslagsspelarnas bojkott av Damkronorna var hon kritisk till löneanspråken av delvis samma skäl: Visa kvalitet först!
(SDE är en sammanslagning av tre klubbar från de tre Stockholmsorterna Stocksund, Danderyd och Enebyberg.)
***
Malmö Redhawks har ett damlag i näst högsta serien och siktar på SDHL, högsta ligan. I söndags spelade man seriefinal i Kirsebergs ishall mot Karlskrona, 1—2.
Publik: 62.
Det mest intressanta i Sydsvenskans referat var att tolv av spelarna var danskor, fem svenskor. På hemsidan finns också en amerikanska och en tjeckiska presenterade. På ingång finns också två kanadensiskor.
Var finns Malmötjejerna?
Jag har ställt samma fråga när det gäller Malmös två främsta fotbollslag, FC Rosengård och LB 07, där Malmöanknytningen är klen.
Var intresserad av att se varifrån damtopplaget i innebandy, Malmö FBC, hämtade sina spelare kom ifrån. En bristfällig hemsida kunde tyvärr ej ge besked.
***
Men min stående fråga vågar jag ställa: Var finns alla bollbegåvade unga Malmötjejer?
Fackförbundet Unionen har lagt ner tid och möda för att undersöka löneskillnaden mellan en kvinnlig och manlig ishockeyspelare i de högsta svenska ligorna.
I herrligan ligger en månadslön i snitt på 121 000 kronor, på damsidan är den 5 500. Givetvis kan man ha åsikter om herrlönernas storlek, men i min värld är damlönerna än mer förvånande.
Vad är 38, 47, 55, 75? Jo, det är de åskådarsiffror Svenska Ishockeyförbundet redovisar från fyra av matcherna i den senaste omgången av SDHL, så benämns den högsta damligan. Publiksnittet säsongen 2018/2019 var 192 per match.
Vid speciella, sällsynta tillfällen, främst i Luleå, som också då och då utlokaliserar sina matcher till andra ortet i Norrbotten, kan en dammatch locka över 1 000 personer.
Hur kan man då betala ut i snitt 5 500 per spelare och månad med det rent ut sagt usla intresset för seriespelet? Det är också utslaget på tio SDHL-lag. Resemässigt är det också en dyr serie med lag från Luleå till Göteborg och Jönköping. Dessutom möts varje lag fyra gånger/säsong.
Jag förstår inte vitsen med Unionens och spelarfacket Sicos utspel.
Rubrikmässigt låter det dramatiskt att en manlig spelare har lika mycket i lön som ett helt lag. Men vi lever i en marknadsekonomi. Herrarnas grundserie ses av över två miljoner personer varje säsong, 5 827 personer i snitt såg förra säsongen matcherna före slutspelet.
Jag menar att granskningen av lönerna skall ske i perspektiv av dessa siffror och inte ur ett genusperspektiv. Men det är kanske inte politiskt korrekt i dessa tider.
Men som liberal i en marknadsekonomi står jag för min uppfattning.