Sverige spelade en fotbollslandskamp i går mot Elfenbenskusten.

De afrikanska mästarna vann med 2—1 över ett ungt svenskt lag med få spelare som lär finnas med när VM-kvalet fortsätter om några månader.

Nu var väl varken tidpunkten eller motståndet det optimala för att rättvist bedöma de svenska spelarna. Utan att direkt glänsa var Elfenbenskusten överlägset ett svenskt lag långt från matchform.

Valet av motstånd kan givetvis ifrågasättas.

Den intressantaste frågan för den stora svenska fotbollsallmänheten – och för förbundskapten Janne Andersson –  var givetvis vem eller vilka av de svenska talangerna som har kapacitet att ta en plats i en VM-kvaltrupp.

Jag såg matchen via tv men av olika anledningar följde jag inte upp eftersnacket. Självfallet har jag min uppfattning klar, vad den nu är värd. Sen är det alltid intressant att se och läsa och diskutera vad andra har för åsikter.

I morse slog jag upp min morgontidning Sydsvenskan för att ta del av krönikörens synpunkter. Vad fick jag läsa? Jo, hur de tre (Brorsson, Pa Konate, Lewicki) medverkande spelarna från Malmö FF skötte sig. Ok, jag kan acceptera att man skriver något om spelare med lokal anknytning, men i ett större perspektiv fanns det också andra intressantare spelare att analysera.

Men som vanligt frångick inte tidningen vanan att koncentrera sig helt på MFF. Inget om någon av de andra.

I krönikörens fotbollsvärld är MFF viktigare och större än Sverige.

Jag är övertygad om att den övervägande delen av läsekretsen inte delar denna uppfattning.

I min värld är Sydsvenskan ingen lokaltidning.