På Ystads läroverk på gymnasiet hade jag i svenska en lärare i svenska, lektor Birger Blomqvist.

Han var en mycket bra lärare. Lektorn, det var inre ”Birger” i slutet av 1950-talet, betonade vikten av ordens betydelse, att värdera dem. att gradera dem.

Jag får honom ofta i tankarna, när jag scrollar genom tidningarnas nätsidor, morgon- som kvälls-. Jag håller mig till sportens värld.

Hur många stjärnor finns det? Vad behövs för att bli hjälte? Vem är ett VM-hopp i friidrott?

Är man en stjärna för att man match efter match sitter längst ute på avbytarbänken i MFF:s allsvenska bänk?

Eller för att man gör ett avgörande mål i en seriematch långt ner i seriesystemet?

Och är man verkligen ett VM-hopp på 3 000 meter hinder om man med tiden 9.39,96 har 40 kvinnor framför sig i statistiken?

Lektor Birger Blomqvist hade definitivt satt en liten röda anmärkning i kanten. Han värnade om ordens betydelse, han devalverade inte dem. Han ville ha nyanser.

Det önskar även jag.