Ishockey är inte den sport jag har bäst koll på.
Läser förstås med viss behållning alla krönikor och analyser av Sydsvenskans Kent Leijon Jönsson, som för övrigt har ett intressant språk.
Och man kan aldrig undvika rubrikerna om alla allvarliga skador, som kommit genom våldsamheter och ojuste spel. Med påföljden böter och avstängningar av varierad storlek och längd för förövaren.
En följetong är också alla tillfälliga lån över en match/en dag. En match för Redhawks i SHL en dagen, så nästa dag spel i Panterns allsvenska lag, för att kanske någon dag senare åter lira för Redhawks. Jag kan inte regelverket, men på något sätt känns det som om bestämmelserna kommit till för att man vet att det kommer att bli många skador och avstängningar. Inga klubbar har tillräckligt breda trupper för en bibehållen kvalitet med för många avbräck. Man måste låna/hyra in.
Det inbyggda tuffa, intensiva spelet och det täta matchandet med få tillfällen för nödvändiga återhämtningsperioder ger trötta spelare. Trötta spelare är skadebenägna. Trötta spelare tänker inte alltid klart, därav de många överilade tacklingarna och andra övergrepp.
Ishockeyn har själv bäddat för många av de negativa rubrikerna. Elitspelarna är offer – förvisso välbetalda – för ett tävlingssystem där ekonomin styr.
Jag ser hockey på tv då och då. Sällan en hel match. Går gärna in i slutet. Det finns en inneboende dramatik i slutskedena av de jämna matcherna. Det är mycket slump vid målen så allt kan hända ända ”in i kaklet”. Har man något favoritlag är det lätt att fascineras. Det syns inte minst i Allsvenskan, nivå 2, där lagen (Malmöklubben Pantern undantaget) har anmärkningsvärt höga publiksiffror. I snitt klart bättre än fotbollens Superetta.
Den senaste tiden har en hel uppmärksammade incidenter inträffat i hockeyvärlden med allvarliga skador. Men vilket ansvar tar tränarna? För någon dag sedan såg jag en spelare tackla in en spelare i sargen, just en sådan tackling man vill beivra. Det blev två minuters utvisning. ”Bara” vill jag tillägga. Men vilket liv det blev hos den utvisades tränare!
I sådana situationer tvivlar jag på idrotten, i alla fall på elitidrotten.
Och till slut de löjliga slagsmålen. Sådana hör inte hemma i sportens värld.
Men det är ofarligt att börja fightas. Den som försvarar sig får ju samma straff.
Här visar domarna en extrem feghet. Den som inleder löjligheterna skall självfallet straffas hårdare. Eller?
***
I morgon kan jag tänka mig gå och se hockey. Pantern möter Västervik i den nyrenoverade Isstadion.
Det är VM-paus i Handbollsliga, herrarnas högsta serie.
21 av 32 omgångar är klara.
I fjor, vid samma tidpunkt, menande jag i en rubrik: Handbollen har inte 14 elitlag, och hänvisade till att bottenlagen enbart tog poäng i de inbördes mötena.
Så är det inte den här säsongen, även om tabellen blev skiktad i de senaste omgångarna. De åtta slutspelslagen ser redan klara ut även om jag ger Guif en möjlighet att passera ett åderlåtet Lugi utan proffsflyktade Hampus Jildenbäck.
Att bottenlagen kunnat hota och till och med vinna över de i topp, hur skall man tolka det? Har Handbollsligan blivit bättre eller sämre på ett år?
Serietrean HK Malmö, SM-finalisten från 2018, som kanske till och med förlorade guldet på grund av två rejäla feldomslut, har tappat poäng mot AIK, Önnered, Karlskrona och IFK Ystad. Fanns inte på kartan förra säsongen att ett topplag skulle förlora poäng mot fyra lag bland de fem sist placerade.
Samtidigt har Kristianstad med tre förluster skaffat sig ett försprång på hela sju poäng före årets positiva överraskning IFK Skövde.
Klart är att serien blivit jämnare. Om detta också innebär en standardförbättring är förstås en helt annan fråga. Jag har sett 52 matcher under hösten från Handbollsligan (inte alla under 60 minuter, det skall jag medge) och många av dessa har varit undermålig underhållning med ett uselt tempo. Jag har förståelse varför publiken i oroväckande många fall sviker.
Men varför bara vara negativ? Lugi och Sävehof i sista omgången bjöd exempelvis på en första halvlek med ett tempo man önskade att fler lag bjöd upp till.
Seriens jämnhet beror till stor del på
att Karlskrona fått en målvakt (Uros Tomic), som i alla fall motar några skott
att nykomlingen IFK Ystad har ett rutinerat lag med spetskompetens men som drar ner på tempot så det blir publikovänligt
att en annan nykomling Önnered med sitt härliga, ibland lite övermodiga, tempo i sina bästa stunder kan utmana toppen. Synd bara att stortalangen Daniel Blomgren (liksom Måns Gerdtsson) varit borta på grund av skador. Det hade annars kunnat bli några poäng ytterligare.
AIK har jag sett för sällan för att ha någon uppfattning om. Men publiksnittet hemma är skrämmande på denna nivå.
Hammarbys placering, näst sist, med det spelarmaterialet är förvånande.
Men generellt gäller: De lag som inte har två bra målvakter kommer i längden få det tufft. Så ser handbollsvärlden ut.
Årets överraskning hittills är givetvis nuvarande tvåan IFK Skövde. Med min lite gammalmodiga föreningsfilosofi är det imponerande att nio ur A-truppen kommer från egna leden och många från närområdet.
Hur slutat det då?
IFK Kristianstad vinner igen.
Guif kan passera ett Lugi utan Jildenbäck. Men i Alfred Jönsson och Anders Hallberg har Lugi seriens bästa anfallsduo.
Gnetiga IFK Ystad slipper kval tillsammans med Guif/Lugi.
AIK åker ut direkt. Kval för Hammarby, Karlskrona och Önnered.
Sen gäller det för slutspelslagen att fixa en placering som gör att de riskerar att få Kristianstad så sent som möjligt.
Så visst lever Handbollsligan.
***
Nu laddar vi för VM.
Gott Nytt År igen!
De berömda bloggarna och krönikörerna ger ut sina bästa inlägg i bokform.
Det är naturligtvis inget för mig. Vem skulle vara intresserad av detta?
Samtidigt är det modernt – och kanske nödvändigt i andra sammanhang – med återvinning.
Så jag tar tagit mig friheten att åter publicera min nyårsönskan från nyårsdagen 2018. Den sammanfaller till största delen med de förhoppningar jag har i dag.
Håll till godo!
2018.
Ett nytt blankt år. Det är mycket man vill fylla det med.
Men hinner man med allt man vill? Och i ett längre perspektiv -- utan att vara sentimental – är det inte dags att börja prioritera, välja bort?
En vän, några år yngre, konstaterade för en tid sedan att han tänkt i samma banor. Han har förstås inblandad i fler projekt än jag. Samtidigt vill jag vara med, känna mig behövd. Visa att jag fortfarande kan. Och inte minst ta del, givetvis av familjelivet, av litteraturen, av politiken inför valet 2018 och av idrotten på olika nivåer, live och via tv och genom mitt stora intresse under cirka 70 år, tidningsläsning.
Och det är häri min främsta nyårsönskan ligger. Kanske en orealistisk sådan i dessa tidningskrisens tider. Jag är väl medveten om problematiken, tids- och personalbrist men jag önskar mig en bredare bevakning. Den enorma bevakningen i Malmö på elitklubbarna i fotboll och ishockey känns övervärderad. Visst förstår jag att det lockar till läsning och nätklickar men har man funderat över hur många man skrämmer bort, de som är intresserade av andra idrotter och, ve och fasa, de som har andra favoritlag än de omhuldade Malmölagen. För att rätt kunna bedöma exempelvis MFF:s satsningar för att vinna ett nytt SM-guld är det självfallet betydelsefullt att ha kännedom om vad som händer i konkurrentklubbarna.
Och vad sker hos HK Malmös och Lugis motståndare? Och i andra klubbar och andra sporter utanför Malmös gränskommuner? Exemplen kan mångfaldigas. Jag är allmänt idrottsintresserad men måste söka den information jag har behov av på förbundens, föreningarnas och andra tidningars nätupplagor.
Jag är övertygad om att en bredare bevakning är receptet att inte förlora fler läsare på pappret. För det är väl så att det är den äldre generationen som är de trogna prenumeranterna? Var rädd om den.
Och tänk vad tid jag kunnat spara, om jag sluppit ägna någon dryg timme per dag att hämta in den information jag saknat i m-i-n tidning.
Tid till sådant jag funderar att välja bort.
Situationen är nästan precis den samma nu ett år senare. Samtidigt blir fler och fler artiklar låsta på nätet i tidningavärlden. Det är en omöjlighet att få ta del av mycket av läsvärt.
Tyvärr!
Min idrottsnyfikenhet blir inte stillad, inte ens vad som sker på elitnivå bara några mil bort.
Ett bra 2019
önskar jag mina läsare.
Efter en tids funderande har jag beslutat att även skriva blogginlägg under 2019.
Statistiken har visat att fler och fler söker sig till bloggen och det tar jag som ett bevis att inläggen har ett visst intresse. Ibland i alla fall.
Man vill fortfarande så mycket. Tiden rinner dock i väg och den fart man hade tidigare är ett minne blott. Det gäller att prioritera. Jag känner på mig att jag sagt det ett antal gånger förr inför ett nytt år.
Men egentligen vill jag inte sluta med de åtaganden jag haft de senaste åren. Jag får välja bort något annat.
Men nu har jag allså givit ett nyårslöfte, fortsätta mitt bloggande. Om inte annat, så tycker jag det är skoj.
Övriga löften håller jag för mig själv.
***
Kom just ifrån 2018 års sista ideella uppdrag. Hade en liten – men nödvändig – uppgift som flaggvakt vid en vägkorsning vid Själlandstorg, när min förening, Heleneholms IF, arrangerade Sylvesterloppet, ett eller två varv runt Pildammsparken.
424 personer kom – rekord – allt från skånsk elit till vardagsmotionärer.
Det var en tävling i all enkelhet, som exempelvis tidtagning på bara de tio främsta i varje klass.
Att arrangera friidrottstävlingar – även långlopp/motionslopp – kräver så mycket teknik att många arrangörer drar sig för att ens försöka anordna en tävling, ett lopp.
Sylvesterloppet visade att det finns plats även för enkelheten. Allt behöver inte vara så komplicerat.
***
Tack för 2018!
Hej Magnus!
Jag har pratat om ledarbristen i våra idrottsföreningar.
Nu är det så klart att antal spelare också blir färre, som du mycket riktigt skriver om. Och då speciellt de äldre åldrarna.
Annat var det på min tid, 1971. Då fanns där två juniorserier i Malmö, med 12 lag i varje serie. HBK mötte då Sofielund i ett finalspel.
Mvh Jörgen
Det är en kommentar jag fick i samband med mitt senaste inlägg: Funderingar kring ungdomsidrott och flickfotboll.
Jörgen är Jörgen Ekdahl, en av de första elever jag fick som nyexaminerad gymnastiklärare på Augustenborgsskolan under andra hälften av 1960-talet. Han spelade fotboll i Håkanstorps BK och handboll i MBI och Dalhem (om jag nu minns helt rätt) och blev senare tränare i handboll på elitnivå, bland annat i konstellationen Dalhem/Malmö FF.
Jörgens mejl väcker tankar och funderingar.
Juniorfinalisterna från 1971 finns inte längre. Malmölistan över fotbollsklubbar på herrsidan, som försvunnit eller lierat sig med andra i mer eller mindre långvariga och framgångsrika sammanslagningar, är lång. Förutom nu Sofielund och Håkanstorp har sedan 1971 (minst) följande upphört: MBI, Allians, Limhamns IF, Bunkeflo IF (alla med spel på näst högsta nivån), Lydia, Marathon, Sorgenfri, Rapax, Kick, Malmö SK, Augustenborgs IF, Almhögs Vingar, Nydala IF, Bulltofta IF, Kirseberg, Segevång, Oxie IF och BK Vången (dessa två är nu Oxie SK), Vintrie IK, Sundet och Rosengårdsstaden. Lagen är tagna ur minnet så det kan vara fler.
Det är föreningar som onekligen gjort avtryck i Malmöfotbollens historia. Kom just på tanken att det här vore ett intressant ämne för till och med en bok: Malmös småklubbars historia.
Själv har jag kommit till insikt att jag kommit upp i en ålder, där jag aldrig kommer att hinna med allt det jag skulle vilja.
Nåväl.
Jörgen skriver att det 1971 fanns minst 24 juniorlag i Malmö. I år fanns det elva, fördelade på åtta klubbar, MFF, IFK Malmö och Kvarnby hade vardera två.
Märk dock att man höjt junioråldern till 19 mot tidigare 18.
Jag är dock övertygad om att det finns fler pojklag i Malmö i organiserad form i dag än 1971. Det är bara de att de flesta nu finns i åldrarna kring de tio.
Ledarbristen är generell inom hela idrottsrörelsen men med ökade aktiviteter ända ner i barnåren krävs det ännu fler ledare/tränare. Det blir tunt i alla led.
Kvaliteten blir lidande. Jag har full respekt och beundran för alla dem som ideellt engagerar sig inom idrottsrörelsen, men måste tyvärr konstatera att många inte har den kapacitet som fordras för att utveckla barnen/ungdomarna.
Alltför mycket resurser, både personellt och ekonomiskt, läggs på barnidrott i stället för på ungdomsidrott. För att inte tala om de pengar som medelmåttiga fotbollsspelare i mellandivisionerna får för att utöva sin hobby.
Den stora frågan är hur idrotten skall fördela sina begränsade resurser.
Jag menar att ett sätt är, som de stora lagbollsidrotterna är inne på, att dra ner på en tävlingsinriktad verksamhet för dem som är under 12 år.
Sydsvenskan har i dagarna en minidebatt, där föräldrar, ledare och barn och ungdomar får framföra sina åsikter om att inte räkna resultat. Svaren varierar naturligtvis.
Men varför den allmänna debatten kommit förbigår man.
Svensk idrott är kvantitativt störst i åldern mellan 11 och 12.
Är det så vi vill ha det?
Utan att försöka göra något.
Svaret måste bli nej.