Fackförbundet Unionen har lagt ner tid och möda för att undersöka löneskillnaden mellan en kvinnlig och manlig ishockeyspelare i de högsta svenska ligorna.

I herrligan ligger en månadslön i snitt på 121 000 kronor, på damsidan är den 5 500. Givetvis kan man ha åsikter om herrlönernas storlek, men i min värld är damlönerna än mer förvånande.

Vad är 38, 47, 55, 75? Jo, det är de åskådarsiffror Svenska Ishockeyförbundet redovisar från fyra av matcherna i den senaste omgången av SDHL, så benämns den högsta damligan. Publiksnittet säsongen 2018/2019 var 192 per match.

Vid speciella, sällsynta tillfällen, främst i Luleå, som också då och då utlokaliserar sina matcher till andra ortet i Norrbotten, kan en dammatch locka över 1 000 personer.

Hur kan man då betala ut i snitt 5 500 per spelare och månad med det rent ut sagt usla intresset för seriespelet? Det är också utslaget på tio SDHL-lag. Resemässigt är det också en dyr serie med lag från Luleå till Göteborg och Jönköping. Dessutom möts varje lag fyra gånger/säsong.

Jag förstår inte vitsen med Unionens och spelarfacket Sicos utspel.

Rubrikmässigt låter det dramatiskt att en manlig spelare har lika mycket i lön som ett helt lag. Men vi lever i en marknadsekonomi. Herrarnas grundserie ses av över två miljoner personer varje säsong, 5 827 personer i snitt såg förra säsongen matcherna före slutspelet.

Jag menar att granskningen av lönerna skall ske i perspektiv av dessa siffror och inte ur ett genusperspektiv. Men det är kanske inte politiskt korrekt i dessa tider.

Men som liberal i en marknadsekonomi står jag för min uppfattning.