HK Malmö föll alltså igen i kvartsfinalen i handbollens SM-slutspel i handboll mot Alingsås.
Ingen större sensation. Lika lite som om Ystads IF i morgon eliminerar Lugi.
I Malmö har mycket fokuserats på de många skadorna. Och det är klart att frånvaron av Anton Blickhammar och Robert Månsson i samtliga kvartsfinaler och Adam Lönn i två är kännbar. Malmöpressen har dock inte noterat att Alingsås i minst lika hög grad varit drabbat av skador på nyckelspelare. Västgötalaget har under hela säsongen matchat sin trupp helt annorlunda än Malmö. I match efter match har Alingsås haft tio till tolv målskyttar. I stort hela truppen har fått speltid, även i ”skarpt läge”. Spelarna var vana att ta ansvar, de kände sig trygga i en slutspelsmiljö.
Jag har mer eller mindre varit en trogen följare av HK Malmö under alla år. Jag är givetvis fullt medveten om att de tre senaste tränarna, Jan ”Proppen” Karlsson, Ulf Sivertsson och Stian Tönnesen har handbollskunskaper långt, långt över min nivå men har noterat att trion under sina HK-säsonger haft ovanligt många spelare långt ute på avbytarbänken. Skall spelare utvecklas måste de ha speltid i jämna, betydelsefulla matcher, inte bara när det hela är kört i den ena eller andra riktningen. Marginalspelarna i Malmö har inte fått denna möjlighet. Rent generellt.
HK Malmö har inte coachats ”brett” under många år. Under samma period har Alingsås varit sin ideologi trogen. Det har gett resultat år efter år. Inte minst 2017.
Enligt min enkla amatöranalys är detta anledningen till att Alingsås spelar semifinal och inte HK Malmö.
***
Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför relativt många spelare i HK Malmö fått begränsad speltid.
En förklaring kan förstås vara att kapaciteten inte är tillräcklig. Må så vara.
Men för att gå långt i ett SM-slutspel efter 32 seriematcher behövs när, skador och formsvackor inträffar, breda trupper med matchtränade spelare.
Ett avancemang – eller till och med två – från handbollens lägsta nivå (5) uppmärksammas inte i dagens krassa mediavärld.
Inte ens om det är den klassiska Lundaklubben H 43.
Jo, jag skall vara ärlig, nättidningen Skånesport hade en intervju med Jonas Brandt, ordföranden, sedan både H 43:s dam- och herrlag kvalvägen avancerat från division 3 till 2.
(Skånesport är bra – bäst i Malmöregionen – på handboll. Även om jag – + 75 – ofta stör mig på handbollens huvudskribents raljanta ton.)
När H 43 Lund, efter konkursen för något år sedan, tar stegen upp från lägsta nivån i seriesystemet är det annorlunda än när någon annan klubb gör det. H 43 har nämligen en av Sveriges största och mest framgångsrika ungdomsavdelningar.
När USM-finalerna avgörs i Malmö den 12 till och med 14 maj har H 43 fyra lag med och har därmed tillsammans med Lugi och Sävehof flest finallag.
I Skåneserierna från juniorer (födda 98/99) till ungdomar födda 04 fullföljde 29 H 43-lag sina serien, elva på flicksidan och arton bland pojkarna. Tio lag vann sina serier, fyra kom på andraplats och ett blev trea.
Till detta skall läggas att i H 43 också var rikligt representerat i de tabellösa åldersgrupperna.
Det är givet att en klubb, som har 34 säsonger i högsta herrserien och tre på motsvarande platå på damsidan, har som mål att åter bli en elitförening.
Ett underlag för att bygga starka lag med en egen stomme finns verkligen.
Därför var avancemangen oerhört betydelsefulla. För att behålla alla sina talanger får det inte stanna i division 2 mer än högst två säsonger.
Det är efter vad jag förstår ledningen införstådd med.
Lund med sin enorma unika bredd, cirka 100 ungdomslag, har ett spelarunderlag som är tillräckligt för fyra, två plus två, lag i eliten. Dit räknar jag även Allsvenskan, nivå 2.
Så kör på H 43, grunden finns!
Och ett uppriktigt grattis till dem som efter konkursen styrt H 43-skeppet rätt!
Det finns statistik på det mesta.
Inte minst inom idrottens värld.
Visst finns det intressanta detaljer att plocka fram men mycket är helt ointressant, annat helt missvisande.
Som det där med bollinnehavet i en fotbollsmatch. Det viktiga är ju vad man gör med bollen. Att dutta runt med bollen i egna försvarslinjen under någon halvminut eller mer är i sig inget värdefullt. Kanske dock i ett slutskede, då laget skall försvara sin/a poäng.
Men så är det där med assistpoäng vid mål. Passningen kan ju vara hur genial som helst men förvaltar inte mottagaren den med mål som följd, blir det inga assistpoäng. Eller tvärtom. Som i går när MFF:s Pawel Cibicki med ett konstmål förvaltar Markus Rosenbergs usla passning, bollen hamnar bakom Cibicki, till 2—0 för MFF. Rosenbergs miss blev ett plus.
Det är ju också ofta så, att det som bäddar för mål inte enbart är den sista passningen utan den viktigaste är kanske den näst sista eller ibland även ännu fler. Utan att leverantörerna föräras någon som helst kredit i det officiella protokollet.
***
Ishockeyn är lite mer generöst i sin assiststatistik. Där kan mer än en spelare få poäng. Men där kan man också få poäng om man på måfå slår in en puck mot kassen och pucken studsar hit och dit och till slut hamnar i målet.
***
Handbollen för också noggrann statistik.
Den förstår jag mig inte helt på.
Assistligan är behäftad med samma fel som fotbollens: Förvaltas inte den frispelande passningen till mål, blir det inget plus i protokollet.
Man bedömer även den totala insatsen för varje spelare som varit inne på plan. Försvarsspelet – enligt alla tränare grunden för en lyckosam match – betygssätt inte om det nu inte blir någon utvisning. Då blir det minus.
Och målvakterna får inte alltid de räddningar de gör sig tillgodoräknade. En ”dubbelräddning” – det mest spektakulära och det mest uppskattade – ger
bare en notering. Inte heller en parad på ett avslut ger plus, om motståndaren i efterhand får ett ”fördelsfrikast”.
Det finns fler funderingar kring handbollens olika statistiklistor.
***
Den amerikanske författaren Mark Twain uttryckte det en gång så här: Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.
Kanske att hårdra det hela. Men en miss kan ju faktiskt bli ett plus. Som i Halmstad i går.
”Det har stått i tidningen, så …”
Underförstått, då är det sant.
Visst, det mesta som står i tidningarna har givetvis sin riktighet. Men år av flitigt läsande, via papper och nät, har dock fått mig skeptisk mot en hel del skribenter. Några läser jag inte alls, några tar jag inte på allvar med tanke på med vilken färg de har på sina glasögon, när de skriver om sitt favoritlag.
Nåväl …
I helgen försvann förtroendet helt för en journalist, som jag litat på och i min enfald trott att hens uppfattningar var byggda på fakta. Såg dock en match på tv (oviktigt vilken) och läste därefter en tyckare av vederbörande (oviktigt vem) som var grundad av vad som skett under matchen. Det hen skrev stämde inte med verkligheten. Jag påpekad stillsamt (så var det!) att det hen skrev var felaktigt.
Hen höll med, med tillägget ”jag skarvade för att få fram det jag ville”.
Så försvann ytterligare en illusion.
Jag förstår inte att man som yrkesman vill tumma på sin heder för att få fram något, som man med skicklighet kunnat få fram utan att ”skarva”. Det måste vare mer än jag som uppmärksammat felaktigheten. Varför riskera sitt förtroende?
Så flyttas hen över till den kategori jag i fortsättningen måste läsa med stor skepsis.
Och det är lite ledsamt. Hen var den jag läste med störst behållning i en av mina favoritidrotter.
Två omgångar av årets Allsvenska är avklarade.
Tack vare utspridda omgångar och C More har jag hunnit se tretton av de sexton lagen under totalt nio matcher.
Inget lag har imponerat rakt igenom. Det är inte alls underligt, säsongen är lång, nya kuggar skall in i maskineriet.
En intressant notering: Inget lag är utan poängförlust, inget lag är utan poäng. Om än inte unikt, så i alla fall ovanligt efter två omgångar.
***
Såg på plats Malmö FF—Sundsvall, odiskutabla 2—0.
Men när man så får läsa ”Champions League-vibbar” och andra superlativer från diverse håll och ser spelarbetygen är det bara att inse: Fotboll begriper jag inte.
1—0 var ett ishockeymål, det vill säga ingen såg hur det gick till förrän hemmaspelarna jublade. 2—0 däremot mycket snyggt, strålande pass av Yotun och en lika strålande nertagning och avslut av Markus Rosenberg. Två bra prestationer av två duktiga spelare, som snabbt utnyttjade ett bolltapp av Sundsvall, som skall ha en eloge för att man i görligaste mån försökte spela sig ur MFF:s stundtals hårda press. Här misslyckades Sundsvall och det blev ödesdigert.
MFF hade också många bolltapp. Vilket också Markus Rosenberg poängterade i en radiointervju. Hade skickligare spelare än Sundsvalls utnyttjat misstagen, är jag säker på att det sammanlagda betyget för MFF blivit några grader sämre.
Som vanligt baserades betygen mer på resultatet än på prestationen.
***
Har som sagt sett många matcher.
Jag skall inte klandra enskilda domare, bara konstatera att det finns ett fundamentalt fel i fotbollens bestraffningsregler.
Spelare har fått gula kort för att man efter en avblåsning tagit upp bollen med handen i tron att det var det egna laget som skulle få frisparken, andra för att man efter avblåsning sparkat i väg bollen någon meter, några har mer eller mindre högljutt protesterat mot ett domslut, målvakter har maskat lite väl länge med att sätta bollen i spel.
Men när straffpåföljden blir lika hård som vid alla dessa mer eller brutala hälsovådliga tacklingar känns det helt enkelt fel. De farliga tacklingarna har varit för många-
Jag har ingen lösning, men någon form av koefficient på varningarna borde gå att utforma. Tre våldsamma tacklingar bör ge högre straff än exempelvis tre bortsparkade frisparksbollar.
***
Sen har jag alltid undrat varför en grov förseelse i en matchinledning inte bestraffas lika hårt som i ett senare skede. Gäller också – och kanske framför allt – inom handbollen.