En sammanslagning i idrottens värld mellan två eller tre klubbar beror oftast på att målsättningarna, förhoppningarna inte infrias.
Samtidigt kan det vara ett bevis på den optimism och framtidstro som alltid genomsyrar idrotten.
Givetvis finns också rena överlevnadsskäl i många av sammanslagningarna.
Resultaten varierar. 1+1 blir ofta 0,75. Även 1+1+1 blir ofta en liknande summa. Det visar historian. Även i Malmöhandbollen. Team Malmö på herrsidan var ett samarbete mellan Malmö HP och Dalhem i början av 2000-talet, där även Trelleborgsklubben Stavsten var involverat och senare även IFK Malmö. Mitt minne är inte helt klart över den kronologiska ordningen i de olika konstellationerna.
Gårdagsbeskedet om att Dalhem och HK Malmö är alltså inget nytt även om HK är utbytt med HP (men det är väl på sitt sätt samma förening). Förhoppningsvis håller detta äktenskap längre.
HK Malmö Dalhem är ett elitprojekt på damsidan. Det känns välbehövligt. Sedan mitten av 1980-talet har Dalhem i omgångar försökt att åter tag sig upp till högsta serien. Förgäves. Årets facit, med Dalhem på nedre halvan på nivå 4 och med IFK Malmö näst sist i serien under, är den sämsta totala insatsen någonsin (?) i damhandbollens Malmöhistoria.
Jag har på min anspråkslösa blogg föreslagit ett samarbete på damsidan mellan Dalhem och IFK, som de senaste åren båda haft duktiga ungdomslag, som hävdat sig bra även på riksplanet. Där har det funnits en grund för att ta ett steg upp i seriepyramiden. Förmodligen snabbare än med den nu beslutade sammanslagningen.
Efter vad mitt ”långa öra” uppfattat har det diskuterats andra förslag men fallit på att personkemin mellan parterna inte fungerat.
Annars hade ett närmare kontakt mellan HK och IFK legat nära till hands. IFK har ju stor del i att HK Malmö så snabbt etablerat sig i Handbollsligan, då man övertog IFK:s plats.
Å andra sidan var – om jag nu inte minns fel – Lasse Larsson, en av HK Malmös starka män, tränare/ledare under Dalhems två säsonger i högsta serien.
Den nya klubben har en hög och snabb målsättning, högsta serie redan 2022. Så snabbt lär det inte gå. Konkurrensen är tuff.
För en som menar att konkurrens gynnar utvecklingen är det dock oroande att man i en så stor stad som Malmö i framtiden bara kommer att ha två handbollsklubbar, HK och IFK.
I planerna finns ju att även inlemma IFK Klagshamn i HK. Där finns det redan ett samarbete. I några av de allra yngsta pojkgrupperna har man gemensamma lag,
Men lycka till …
Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.
Visst, själv en minst sagt usel skridskoåkare, beundrat jag givetvis spelarnas åkskicklighet i högt tempo och förmåga att motstå de rejäla tacklingarna.
Och målvakternas fantastiska förmåga att i ”plocken” fånga de skott som mina gamla ögon inte ens kan uppfatta.
Men så är det det där med slumpen, tillfälligheterna, marginalerna. Visst marginaler finns i alla idrotter. Efter en uddamålsseger i handboll är det exempelvis lätt att peka på en enskild händelse. Men i hockey spelar man för att skapa så många tillfälligheter, “slumpar”, framför motståndarkassen som möjligt. Mitt påstående vidimeras av intervjuade spelare och alla de tv-experter som på frågan om hur ett lag skall vända en match oftast svarar: Man måste få ett större tryck mot målet, störa målvakten, fixa styrningar, mer trafik kring målområdet (detta kallas på ishockeyspråk, skapa ”skymning”).
Det talas sällan om högre passningstempo, om större rörlighet, om fler kombinationer. Nej, mer tryck och så ligger ett stort antal spelare i en enda röra kring målet. Och ingen ser pucken, och ingen vet om det är mål eller inte förrän en långdragen videogranskning ger besked.
Att se ett mål och hur det går till är kryddan i bollsporterna. I hockey måste man se tv-repriserna för att få besked. Inte ens på plats ser man alltid vad som händer.
Och så är det alla de där löjliga slagsmålen utan straffpåföljd. Jag har svårt att förlika mig att knytnävsträffar i ansiktet inte skall bestraffas. I min idealistiska värld är detta ofattbart.
Liksom att det skall finnas en annan bedömningsnivå i slutspelet än i grundserien. Ojuste spel får inte hindra kreativitet och allmän spelintelligens.
***
Dessa invändningar till trots: Lördagens idrottsliga behållning i tv-fåtöljen var kvartsfinalen i hockey mellan Växjö och Malmö. Där fanns nerv, intensitet, spänning, inga oviktiga ingredienser i en idrottsupplevelse.
***
Till skillnad till VM-kvalmatchen Sverige—Vitryssland. Det var trögt och oengagerat. 4—0 var säkert, men också fyra mål som ur vitrysk synvinkel var ”onödiga” eller diskutabla. Den svenska straffen var självklar men orsakad i helt ofarligt läge, fummelmålet behöver man väl knappast diskutera, hela bollen var näppeligen över linjen vid 3—0 och nog luktade fyran offside.
Trots lovorden i texterna, visade tidningarnas betyg vilken medelmåttig insats det svenska laget presterade.
Bäste svensk i mitt tycke var Oscar Hiljemark. Hårt arbete över hela planen, den fina uppfattningen vid passningen till 4—0 och dessutom ”bakomryggenklackpassningen”, som friställde Toivonen (?) som dock missade.
Det för tanken till den statistik över assists, som förs i olika sporter. Den är inte rättvisande. Den förutsätter att den frispelade gör mål oavsett hur genial passningen än är. Därför intresserar en sådan statistik inte mig, vilken idrott det än må vara.
Gårdagsförlusten för Malmö FF, förvisso något B-betonat, mot AFC Eskilstuna skakade om lite i all den optimism som genomsyrat de trogna MFF- följarna i diverse media.
Underhållningen var tydligen mer än medioker. Såg den inte, men har sett några av de MFF-matcher, som sänts på några av mina kanaler. Har därför ingen säker uppfattning om laget kapacitet. Men jag har läst mig till att Anders Christiansen är Allsvenskans bäste spelare, att ingen anfallare är bättre i serien än Markus Rosenberg, att ytterbackarna TInnerholm/Safari är Allsvenskans bästa par, att Magnus Wolff Eikrem är assistkungen, att landsmannen Jo Inge Berget är en av Allsvenskans värdefullaste spelare, att … ja, det är bara att fortsätta.
Och så det eviga mantrat att MFF har den överlägset bästa bredaste truppen, kanske till och med två lag allsvensk klass.
En sådan trupp kan väl inte misslyckas? För det är väl inte den oftast förekommande upphaussningen av spelarnas kapacitet som fick sig en liten knäck. Alla är kanske inte så bra som man velat påskina. Eller hemska tanke: Även motståndarna har bra spelare, okända för dem, som bara har ögon för MFF. Kanske till och med AFC Eskilstuna har bra spelare.
***
AFC Eskilstuna är naturligtvis det Svarta fåret i säsongens Allsvenska.
Klubben har fått sin beskärda del av kritiken i Malmömedia. Man byter inte bara namn så där. Och spelort.
Men just i Malmö finns det två elitföreningar som bytt namn. Under påtryckningar från sponsorer.
Malmö FF, Dam blev Ld B FC Malmö och senare FC Rosengård.
IFK Malmö, Handboll blev HK Malmö.
Indignationen var inte lika djup från Malmöhåll som i fallet AFC Eskilstuna.
***
Nu bytte förvisso inte FC Rosengård och HK Malmö adress. De blev trogna Malmö.
Men idrottshistorian, även Malmös, visar att klubbar sökt sig utanför kommunens gränser för att försöka öka publikintresset.
Basketsatsningen Heta Skåne spelade Ligamatcher runt om i distriktet på 1990-talet.
Det fanns en period, då Team Malmö i handboll spelade både i Malmö och Trelleborg.
***
Åter till AFC Eskilstuna, vars urspungsklubbar funnits norra Storstockholm.
I Stockholmsregion fanns det 2016 tretton herrlag på de tre högsta nivåerna. Endast de tre stora AIK, Djurgården och Hammarby, lockade åskådare. Se bara på Brommapojkarnas minst sagt skrala publiksnitt under sina säsonger i högsta serien! Det finns alltså inget underlag för ett fjärde lag i Stockholm,
På publiksidan vill säga. Däremot gott om spelare i området. Eskilstuna har inte fler utländska spelare i sina trupper än sina konkurrenter. AFC hade inte överlevt i Stockholm.
Det är kanske på sikt en strålande idé att spela i Eskilstuna för svensk fotboll. Intresset för fotboll finns i Eskilstuna. Eskilstuna United drar överlägset mest publik i Damallsvenskan.
Eskilstuna har också tradition som fotbollsstad. Två klubbar från orten har tillsammans 15 allsvenska säsonger.
Ge projektet en chans. Det är ju 2017.
Alla gillar när de små överraskar och vinner över de stora.
Inte alltid förstås. Det egna laget skall naturligtvis inte drabbas av några överraskningar.
I helgen spelades steg 4 i handbollens USM för herrjuniorer och flickor B, 14—15-åringarna. 16 av 48 lag kvalificerade sig därmed till finalspelet i Malmö den 12—14 maj.
Det mest intressanta skedde i FB-spelet. Sju av de åtta herrjuniorlagen har seniorlag som spelar i Handbollsligan, det åttonde, Lindesberg, i Allsvenskan.
På flicksidan var det bara Irsta och Eslövs IK som har lag i högsta damserien, Kärra finns på nivå 3, Gustavsberg, Silwing/Troja, Härnösand, Tumba och Baltichov på nivå 4.
Vilken inspiration för dessa klubbar att bevisa att deras ungdomsverksamhet kan mäta sig med elitklubbarnas!
Det visar också på vikten att värna om en stor klubbredd. Ju fler föreningar desto fler ungdomar får möjlighet att spela i detta fall handboll. Det är i min idrottsvärld – oavsett sport – det viktigaste med ungdomsverksamheten.
Eslövs IK var alltså den enda skånska klubb som klarade det tuffa steg 4, där 41 lag skulle reduceras till 8. För Eslövsklubben, som haft det tungt på seniorsidan de senaste åren, var avancemanget säkert en injektion för framtiden, eller boost för att tala en ”modern svenska”. Åtta Skånelag försvann. Givetvis till stor besvikelse för de inblandade. Men i ett vidare skånskt perspektiv är det på sikt mer betydelsefullt att Skåne hade nio lag med så här långt och det från början fanns 21 lag från 16 föreningar. Det är denna bredd som skall generera en fortsatt skånsk storhetstid inom damhandbollen.
Lugi åkte ut med minsta möjliga marginal, uddamålsförlust mot Härnösand. Får man vara cynisk även ur ett skånskt perspektiv menar jag att svensk handboll gynnas av Härnösands finalplats. För Ångermanlands handboll är detta en stor framgång, som ger pr i regionen.
Lugi visar säsong efter säsong att klubben är en av de främsta rakt igenom även på ungdomssidan. En ytterligare finalplats ger inte samma pr-effekt som Härnösands.
***
Juniorsidan ser annorlunda ut. Det är naturligt. Oftast har elitklubbarna på sikt byggt upp bra ungdomsavdelningar med kontinuitet. Och det är förståeligt att de främsta talangerna i denna ålder söker sig (eller lockas) dit för att försöka ta det sista steget i sin utveckling.
Den här säsongen hade elva av de 14 fjorton lagen från Handbollsligan sina lag i med i minst steg 4. Endast IFK Ystad, Ricoh och Karlskrona var utan representation så här långt.
I Skåne finns nästan varje säsong IFK Kristianstad, Lugi och Ystads IF lag med när det drar ihop sig juniorklassen. Så även i år.
Även i fotboll, basket, innebandy och ishockey är det storklubbarna som dominerar slutspelen i de äldre klasserna i sina ungdomsmästerskap.
Men jag har en känsla av att de andra lagbollsporterna inte kan matcha handbollens klubbredd när man kommer lite längre ner i de klasser man tävlar på riksnivå.
Detta är handbollens styrka. Den måste man värna om.
Mer och mer sällan läser jag matchreferat.
De ger mig inte vad jag förväntar mig. Allt koncentreras till hemmalaget. Oftast inget om bortalaget, inte ens ett endaste namn. Jag pratar om Malmötidningarna.
***
Som nu när Malmö FF i lördags mötte en kommande motståndare i Allsvenskan, Jönköpings Södra. Allt, bara allt, handlade om MFF:s tydligen mediokra insats. Om alla de frånvarande hemmaspelarna och Anders Christiansens lovande återkomst.
Fanns det verkligen inget nytt intressant att berätta om J-Södra? Vem skall ersätta Pawel Cibici? Något annat nytt om Smålandslaget? Fanns det inte något som stack ut? Något måste ju ha varit bra eftersom man pressade MFF under i stort 90 minuter.
Men inte …
***
Jag vill poängtera, allra först: Det HK Malmö sargade lag presterat i sina fyra senaste matcher har varit minst sagt överraskade. Kloka spelare, taktisk tränare, lågt tempo, tålamod, allt detta är förklaringar till de åtta poängen. Men också – handen på hjärtat, trots allt – förvånansvärt svagt motstånd.
I analyserna, eller vad man nu skall kalla det, nämndes inte med ett ord att Guif-matchen var den tempofattigaste elitmatch som på mannaminne spelats i Baltiskan.
Niklas Kraft, målvakten, fick berättigat beröm efter sin insats vid 4-målsvinsten mot Ricoh med en räddningsprocent på närmare 50. Jag har inte hittat ett ord om att de alternerande Ricoh-målvakterna totalt svarade för en (!) räddning, 6 procent. Det måste vara ett alla tiders bottenrekord för högsta herrserien.
I handboll är det små marginaler som avgör, vinst med ett eller två mål kan lika gärna vara det motsatta. När HK vann med uddamålet mot Lugi missade Lundalaget alla sina tre straffar och hade fyra ramträffar mot HK:s två. Marginalerna var mot Lugi – inte ett ord någonstans. Därmed inte sagt ett HK:s vinst var oförtjänt.
Efter den klara söndagsvinsten mot Karlskrona upprepades det ”alla” skrivit den senaste tiden, de många frånvarande i HK och veteranernas förmåga att styra matchförloppet till en ny seger. Inte en stavelse om att Karlskrona, tunt från början och sedan med många skador på niometer, som till denna match dessutom fick undvara Lars Möller Madsen, storskytten.
***
Jag vill än en gång poängtera—det finns ömma tår överallt -- att jag inte på något sätt vill undervärdera HK:s insatser. Laget har gjort det väldigt bra. Samtidigt finns det förklaringar, som jag som läsare hade velat veta. Om jag nu inte sett alla fyra matcherna och sett vad som hände.
Matchreferaten saknar alldeles för ofta väsentligheter. Därför läser jag sällan dem.