Såg i en av mina morgontidningar att det behövs upp mot 50 miljoner kronor för att hålla Malmö stadion i liv tills 2023.
Ja, om den inte rivs dessförinnan. Till denna summa skall adderas en minst lika stor summa man redan lagt ner på den vackra arenan, sedan beslutet om Swedbank Stadion togs. Det är ett vackert monument, Stadion, men ack så kostsamt.
***
Enligt planerna från Stadsfastigheterna skall man nästa år lägga nya friidrottsbanor för cirka fem miljoner. Det lär behövas.
Då har Malmö tre friidrottsanläggningar, Stadion, Heleneholm och också Hästhagen med helt nya allvädersbanor. Min fråga är för vem? Hästhagens framtid är väl också oviss?
Stadion och Heleneholm är, om man så säger, inte speciellt frekventerade varken vid träning eller allra minst tävling. Ett tävling i snitt per år på senare tid är ingen bra reklam för Malmös friidrottsföreningar.
Nu gäller det för MAI och Heleneholms IF att leva upp till kommunens förtroende. Inte minst för att få gehör för sina önskemål, när de bestämmande så småningom kommer till skott med hur man tänker förvandla Stadionområdet.
Jag hoppas få uppleva ett nytt Stadion.
(Den tredje Malmöklubben i friidrott, IK Pallas, är “vilande”, lever kvar som en av arrangörerna av Pallasspelen inomhus.)
***
Och så har vi alla problemen med Aq-va-kul och alla dess turer.
***
I dagarna har ett nytt Malmöproblem aktualiserats, bristen på en publikarena som komplement till Baltiska hallen.
HK Malmö har bland annat på grund av VM i hockey för damer – Baltiskan och träningshallen används till presscentra – fått spela sina sex sista matcher i Elitserien och lag som tränar i hallarna har tvingats till anläggningar utan tillstånd att använda det nödvändiga (?) klistret.
Samtidigt har innebandytjejerna i Malmö FBC måst spela sina viktiga kvalmatcher till högsta ligan på reservbanan i Kirseberg.
Och var skall Malbas herrar spela sina Ligamatcher nästa säsong? Om det skulle gå någorlunda hyggligt lär det bli trångt i Heleneholmshallen. Och den hallen ger definitivt ingen bra pr för elitidrottsstaden Malmö.
***
Dyra renoveringar av Stadion, Hästhagen och Aq-va-kul, alla arenor som skall rivas, verkar i min värld oöverlagda med tanke på alla brister som finns i Malmö. Och då tänker jag allra minst på idrottens behov.
Jag såg fram mot en bra och spännande fotbollsmatch i går, damernas Champions Leaguemöte mellan Wolfsburg och FC Rosengåd.
Spännande, ja, men bra, nej.
Två av världens främsta lag.
Jag lägger inte något som helst genusperspektiv på min bedömning, har sett många bra matcher av Rosengård och den fotboll Japans landslag spelar är minst sagt attraktiv.
Men gårdagsmatchen var inte bra, stundtals riktigt, ja, usel.
Vi talar internationell toppnivå. Enkla bolltapp över hela plan för båda lagen och kanske mest anmärkningsvärt alla Rosengårds missade uppspel med åtföljande Wolfsburgsbrytningar på Malmölagets planhalva. Ett bättre lag än tyskornas -- för dagen -- hade obönhörligen straffat Rosengård rejält.
16—4 i avslut och 13—1 i hörnor visar inte bara på Wolfburgs stora spelövertag utan även på en ineffektivitet som är frapperande för ett av världens främsta lag. Visst Rosengårds målvakt Zecira Musovic var briljant men tyskornas anfallsspel verkligen klent.
Det talas om att Rosengård nu har grepp om ett avancemang. Okej hemmaplan är kanske en favör och 0—0 räcker. Men det lär behövas en seger och i min värld ett oerhört bättre spel med minimerade misstag på egna planhalvan. De flesta spelarna måste upp några snäpp.
Men det kan bli svårt med tanke på de höga betyg de fick efter gårdagsinsatsen.
Det är ofta man vill ha en fortsättning på en mening i en tidningstext.
Som på den här: Ett Mjällby i stark förändring ...
Detta efter gårdagsmatchen Mjällby mot Malmö FF,
Vad har förändrats? Det man får veta om Mjällby är att Asper stod i mål och i den andra morgontidningen noterades det att Linderoth var tränare. Två namn som man knappast förknippar med förändring.
Vad var det för lag Malmö FF mötte? Hur många spelare fanns kvar sedan höstens degradering? Var det ett ungt orutinerat Mjällby?
I min värld hade det varit intressant att få svar på dessa och andra frågor för att vädera siffrorna 0--5.
***
En enkät har visat att den fotbollsintresserade svenska allmänheten följer Allsvenskan hellre än de stora utländska ligorna. Jag tillhör denna kategori trots att jag ser att fotbollen i de ligor som visas i tv håller betydligt högre klass. Igenkänningsfaktorn är viktig. Och då inte enbart kännedomen om hemmalaget. Men i referaten i de regionala tidningarna kretsar allt kring det egna laget. Hur ofta nämns en spelare i motståndarlaget? Om en nyckelspelare i hemmalaget är borta poängteras det men aldrig -- nästan i alla fall -- i fråga om motståndarna. Jag menar att journalisterna underskattar genomsnittsläsarens -- dit räknar jag inte fanatikernas -- intresse för andra lag.
Likaväl som jag vill läsa om Mjällby lag, vill jag veta något om statusen på MFF:s motståndare i den kommande Allsvenskan.
***
Samma symtom finns i handbollsrapporteringen. Att HK Malmö och Lugi har och har haft stora skadeproblem den här säsongen kan ingen handbollsläsare ha missat. Men hur många gånger har vi fått läsa om motståndarnas frånvarolista?
Det har faktiskt hänt att klubbarnas hemsidor i rättvisans namn även noterat bortavaron av nyckelspelare hos motståndarna. Heders åt dem, men inte godkänt till skribenterna.
***
Såg i går på TV 4 play en märklig match, Lugi--Sävehof 22--22. Jag kan inte minnas att jag sett ett lag, Sävehof, få åtta utvisning mot sig, motståndarnas noll. Eftersom jag inte såg matchen på plats och tv-sändningen är en billighetsproduktion vill jag inte diskutera riktigheten i utvisningarna. Men jag har förståelse för Sävehoftränare Magnus Johanssons irritation. Speciellt
som hans lag gick miste om tre, fyra straffar för Lugiförsvarets arbete i egna målområdet.
Widels och Åströms insats var inte godkänd och inte acceptabel i en match av den här betydelsen för så många lag. Herrarna skall vara nöjda att det inte var fotboll eller ishockey. Då hade rubrikerna i kvällspressen varit svarta.
***
Sen fick man uppleva ännu ett bottenapp hos en TV 4-play-referent:
-- Det här ser ut att bli en lika jämn match som vi förväntat oss.
-- Vilken fantastisk räddning. Den kan vara matchavgörande.
Detta sagt vid typ 4--4 efter sju minuter.
Andra pinsamheter att förglömma.
Men matchen var spännande -- och förväntat jämn.
Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.
Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.
Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.
Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.
Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.
De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.
Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.
Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.
***
Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.
Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.
Om än inte varje dag så ganska ofta den här säsongen har MFF-följarna i pressen hävdat att årets lag är bättre än förra säsongens.
Jag förstår inte varför man redan nu så ofta framför den åsikten.
Det är möjligt att det blir så, men det finns mycket att bevisa. Detta skrivit inte enbart beroende på gårdagens insats mot Örebro.
Vad vill skribenterna med sina påståenden?
För mig känns det lite som ett symptom , som funnits i många år. Lite överdrivet okej, men det känns som om alla nya spelare som kommer till MFF håller hög klass, en högre klass än de som lämnar. Det finns naturligtvis anledningar till att Isaac Kiese-Thelin, Forsberg, Thern, Magnus Eriksson och Halsti erbjudits lukrativa kontrakt utomlands. Likaväl som det finns anledning till att norrmännen, Sana, Yotun hamnat i MFF och inte i en högre rankad liga med ett annat högre löneläge.
De flyktade spelarna hyllades 2014 nästan unisont av samma skribenter som nu tar de nya till sina hjärtan. Utan -- handen på samma hjärta -- egentligen ha sett dem i tuffa matchsituationer.
För att försöka få stöd för sina åsikter åberopades i dag uttalande av ÖSK-arna Alexander Axén, tränaren, och spelaren Robert Åhman-Persson, som båda också menade att årets MFF:s trupp har är bättre än fjorårets. Hur kan de dra denna slutsats efter vad de såg i går?
En insats som en tidning gav betyget usel och en annan hade ett betygssnitt som är ett av de lägsta som hittills delats ut.
MFF gjorde ingen bra match, men var totalinsatsen så dålig som kritikerna vill göra gällande?
Beror inte den hårda kritiken mera på de uppskruvade förväntningarna, byggda mer på förhoppningar än ännu visad klass? Och skrivna i besvikelse över förlusten.