Den förste maj är en stor dag i mitt liv.

Den dagen 1985, i dag för 40 år sedan, blev jag fast anställd på Sydsvenskans sportredaktion. Min andra yrkesdröm var uppfylld.

I ungdomsåren i Skurup och under gymnasietiden i Ystad funderade jag över var vad jag skulle göra ”när jag blev stor”.

Det fanns två huvudspår, gymnastiklärare eller sportjournalist. Med ett stickspår åt bibliotekariehållet, min stora läslust fanns redan då.

Jag blev idrottsledare redan som 15-åring, så en viss förmåga att organisera och leda ungdomar fanns förmodligen. Mina första artiklar i Ystads Allehanda, handledd av legendariske Pero Landqvist, publicerades redan då jag blott var 16 år.

På den tiden, runt 1960, var det lite glamouröst att kunna titulera sig gymnastikdirektör, så jag sökte in på GCI, Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet. Intagningskraven var höga. Mina studentbetyg var okej men all tid jag ägnat åt att vara idrottsledare (plus en egen aktiv löparkarriär) och att vara YA:s sportbevakare i Skurup inverkade naturligtvis på studieresultaten. Ett år i lumpen, ett i Lund (sociologi och pedagogik, båda flum, enligt mig) och ett som gympalärare på Källängens grundskola och Handelsgymnasiet i Malmö gav de extra poäng som fordrades så att jag 1963 kom in på GCI, utexaminerad 1965. Vi är en grupp som i septembers skall fira 60-årsjubileum i Lidköping, ”Staden med D-et”. Fyndig slogan.

20 trevliga år som idrottslärare blev det. Samtidigt gnagde oron: Kan jag bibehålla entusiasmen i ytterligare 20 år med en åldrande kropp och svårare att själva visa och deltaga i de olika övningarna.

Dessutom fanns skrivglädjen kvar. Pero Landqvist, igen, hade på 60-talet gett mig uppdrag att skriva om friidrottens SM-tävlingar för ungdoma i Sydsvenskan. När jag i början av 1980-talet inte längre hade några uppdrag i Heleneholms IF eller IFK Malmö (där jag var klubbdirektör två och ett halvt år, 1978—1980, en lärorik period, som jag hade mycket nytta av i mitt kommande yrkesliv) fick jag fler och fler frilansuppdrag för SDS. 1983 och 1984 sommarvikarierade jag som redigerare.

Men när tidningen 1985 utlyste en tjänst, sökte jag. Men utan större hopp i en konkurrens som var stor, utbildad inom journalistik och dessutom yngre. Jag var trots allt nästan 46 år.

Men den 1 maj 1985 var jag extra stolt när jag med en fotograf åkte ut till Bokskogen för ett referat om nu nerlagda motionsloppet Bokskogsrundan. Mitt första uppdrag som yrkesjournalist.

Mina två ungdomsdrömmar var uppfyllda. 2025 är det jubileum för båda.