Det blev mycket idrott i tv under helgen.
Med mycken dramatik.
Men jag hann även med annat.
Tv:n är en välsignelse när man med ålderns rätt inte är lika transportabel som tidigare. När dessutom utbudet var så enormt som det var de senaste dagarna är det bara att tacka och buga.
Dramatiken var sannerligen extremt i de matcher jag följde, mer eller mindre. Med den moderna tekniken finns ju också möjligheten att i efterhand följa en match utan att känna till slutresultatet. Den möjligheten utnyttjade jag.
Nörd? Svar: Ja!
Lite av det mest dramatiska:
*) Segermål på straff för Elfsborg mot Degerfors som missade sin. Degerfors var bra.
*) Såg bara förlängningarna av första SM-finalen i hockey, Brynäs avgjorde en bit in i femte perioden mot Luleå.
*) Brage gjorde 1—0 mot Trelleborgs FF i 93:e efter touch och stolpe in.
*) En frisparksvariant avgör derbyt mellan IFK Göteborg och Häcken, 2—3, i 97:e minuten,
*) Den allsvenska hockeyfinalen, tredje mötet mellan AIK och Djurgården avgjordes också i period 5, denna gång i AIK-favör.
*) Djurgården—Gais, förvisso mållöst, men många ”närasituationer” för Djurgården.
*) Jag hann också se sista halvleken av tredje SM-semifinalen i handboll mellan OV Helsingborg och Hammarby. Med tolv minuter kvar ledde Stockholmslaget med 23—18, finalplatsen syntes klar. Men OV gick i kapp, 27--27. Med elva sekunder kvar fick OV straff. 19-årige Alfred Arnelin sätter den säkert. OV håller liv i kampen om en finalplats.
Det var kantspelaren Arnelins elfte mål, det ena mer spektakulärt än det andra. Ett av dem var ett konststycke, omöjligt att beskriva. Definitivt ett av de mest sevärda jag sett av alla de tusentals jag upplevj genom åren.
***
Det var ett värdigt avslut på en sällsynt dramatisk idrottshelg i tv-fåtöljen.
En påsklunch med familjen, en god och trevlig sådan, gjorde att jag i går i efterhand fick välja min kvällsfotbollsunderhållning.
Mjällby—Hammarby eller Malmö FF—Sirius?
Det blev matchen på Strandvallen i Hällevik. Det mötet kunde nog bli det mest intressanta och spännande. MFF skulle väl bara hemma köra över ett Sirius som senast hemma föll med 3—0 mot Brommapojkarna. Nu blev det inte så. Uppsalalaget överraskade och nådde 1—1. Nog så spännande att lyssna efter de eventuella målplingandena samtidigt med det händelserika mötet i Blekinge.
Det var en toppmatch. Förvisso svajade Hammarbys defensiv men det är lite enkelt att förklara förlusten på försvaret. De tre hemmamålen föregicks av strålande kombinationer.
Mjällby är ett välkomponerat kollektiv med spetskompetens. Elliot Stroud och Niklas Röjkjaer är de som oftast får de högsta lovorden. Berättigat.
Jag vill dra fram en tredje spelare, målvakten Noel Törnqvist. I de tre matcher jag sett Mjällby (Elfsborg, Häcken och nu Hammarby) har Noel i kritiska moment svarat för mer eller minde avgörande räddningar. Han är en av landets absolut bästa målvakter.
***
Malmö FF:s överraskande poängtapp mot Sirius vill jag inte kommentera eftersom jag bara sett ett kort sammandrag.
Fäste mig dock vid en välformulerad passus i SDS:s Kent Leijon Jönssons
krönika angående ändringarna i startelvan: Allt för att hålla igång sin på pappret kvalitetstarka trupp.
Just orden på pappret är signifikativt för prestationerna över tid från många av de nya och även av de mera etablerade.
***
Såg i sena torsdagskvällen Djurgårdens avancemang till semifinal i Conference League och ett dubbelmöte mot Chelsea och nya sköna miljoner in på kontot. Och vilken känsla att kunna bjuda 30 000 åskådare på 3Arena en tävlingsmatch mot en av världens mest kända klubbar.
Vinsten med ett sargat lag var meriterande. Låt vara att Djurgården fick en viss fördel av att en Rapid Wien fick en spelare utvisad redan efter nio minuter. I gengäld fick Djurgårdens tunna en spelare mindre att laborera med.
4—1, totalt 4—2, pratar man inte bort.
Djurgården var bra med de lysande stjärnorna Tobias Gulliksen, 22 år, och den 19-årge japanske backen Keita Kosugi. Deras insats i Wien lär ha lockat åtskilliga intressenter.
Sveriges plats i hierarkin syntes klart. De allsvenska klubbarna kan inte tacka nej till bud från en förening från ens den österrikiska ligan. Rapid är förstås en välkänd klubb med en stor arena. I sin trupp hade Rapid Wien Kalmar FF:s Isak Jansson och BK Häckens Romeo Amane. Två duktiga spelare, utan stjärnglans, som under säsongerna i Allsvenskan i alla fall höjde kvaliteten.
Det ryktas ständigt och jämt om Henrik Rydström. Malmö FF:s fotbollstränare.
När tar han nästa steg i karriären, när flyttar han utomlands? En profilerad MFF-krönikor menade till och med före seriestarten att en utlandsflytt för honom var det enda hotet mot ett tredje raka MFF-guld.
Men hur stort är intresset utanför Sveriges gränser? MFF:s spel i Europa har inte imponerat. Och vilken sorts fotboll vill han spela? Vet Rydström det ens själv? Det är nog mer än jag som tycket att hans intervjusvammel i många fall är obegripligt.
Och vi som såg måndagsmötet mellan AIK och MFF, 0—0, blev väl än mer konfunderade. Över 60 procents bollinnehav, till största del tempofattig kring mittlinjen., utan ett skott på mål. Så ser inte den moderna internationella fotbollen ut. Och det är dit MFF vill komma. Och kanske är det där Rydström vill verka i en större klubb än Malmö FF.
Henrik Rydström har mycket att bevisa, innan han är mogen större uppgifter.
Jag var på fest i går, 50-årsjubileum.
Vi var 2x700 personer i Heleneholmshallen, när Malbas firade sina första 50 år. Klubbens båda A-lag spelade match, herrarna vann i Superligan över Djurgården och befäste sin fjärdeplats viket innebär kvartsfinal mot Ockelbo.
Damerna föll däremot i en ren final mot Brahe med sex poäng i en av två division 1-grupper.
Malmös enda morgontidning uppmärksammade jubiléet och dammatchen med både krönika och referat. Det kan väl Malbas vara värt? Klubben är en av Malmös största idrottsföreningar, har en av landets absolut främsta ungdomsavdelningar och de båda seniorlagen tillhör cirka topp-15 i landet. Den dagliga verksamheten syns inte i massmedia mer än med resultat och tabell. Målskyttarna på nivå 7 i herrfotboll och 5 för damer kan dock få se sina namn i tryck i dagens Sydsvenska. Logiken får andra förklara.
Nästa säsong lär det dock bli en förbättring. Malbasdamerna har nämligen både på sportsliga och ekonomiska grunder kvalificerat sig till Basketligan. Där finns redan Eos från Lund och deras seriematcher får alltid några rader.
***
Av familjära skäl har jag de senaste åren följt damernas division 1-grupper kontinuerligt. Min enklas analys är att dessa serier ger en dålig utbildning för lagen som avancerar till ligan. Som nu för Brahe och Malbas. Det är endast i lagens inbördes möten de mött utvecklande motstånd. I övrigt har det varit mer eller mindre överkörningar. Det visade sig i går. När tempo och intensitet, tillsammans med matchens betydelse och prestige, höjdes då blev missarna i alla sekvenser betydligt fler än i de andra matcherna.
Samma tendens finns i Norrettan, där Riksidrottsgymnasiet i Luleå (RIG) och Fryshuset varit lika överlägsna som Brahe och Malbas. RIG med två Malbasspelare (de representerar Malbas i USM) kommer spelåret 2025/26 också att spela i högsta serien.
Malbas är på det klara med att laget måste förstärkas även om det finns utvecklingspotential i laget och talanger i ungdomslagen. I höstas möttes Malbas och Eos i Svenska cupen. Malbas var chanslöst. Eos blev nia i Basketligan, vann bara fyra av 20 matcher. Skillnaden mellan de två högsta serierna är enorm. Och tyvärr är lagen från ettan illa förberedda utan erfarenhet av tillräckligt många utvecklande möten under en hel säsong.
Även damerna borde ut idrottslig synpunkt ha ett mellansteg i form av en Superetta. Herrarnas är en bra serie med jämna matcher. Och inte minst utvecklande. Malbas hittills utmärkta säsong är ett klart bevis.
Vem vill gå till sitt jobb och bli ifrågasatt för varje litet beslut, felaktigt eller oftast helt korrekt?
Jag tänker på domarna i de olika lagbollsporterna och då främst inom fotbollens elitdel på herrsidan. Jag upplever att respekten för domarna är större i handboll och basket, två andra sporter jag följer regelbundet. Visst förekommer det protester i såväl basket som handboll, men inte på samma teatraliska sätt som inom fotbollen. Dessutom blir oftast bestraffningarna mer kännbara för lagen.
Rent generellt är filmningar och förstärkningar sällsynta i de båda inomhussporterna. Sammantaget ger detta en angenämare atmosfär både på plan och läktare.
Helt rättvist är det inte heller att jämföra. Antalet åskådare är ju så mycket större kring en fotbollsplan. Vildhjärnorna med en fanatisk klubbkänsla är så många fler och deras beteende kan diskuteras. Det är bara att se när tv-kamerorna zoomar in vissa klubbars supporters. Det är skrämmande. Det är i denna atmosfär domarteamen skall jobba. När till och med föremål kastas in på en ”linjedomare”, som i matchen AIK—Norrköping, stiger min olust.
Ledare och spelare måste värna om funktionärerna, hjälpa dem. Det är trist att se tränare, vissa sämre än andra, vid varje diskutabelt domslut verbalt attackera den stackars fjärdedomaren.
Malmö FF:s utspel nu i veckan av lagkaptenen Anders Christiansen var speciellt illa timat, dagen efter AIK—Norrköping. Domarkåren behöver stöttas, inte ifrågasättas i massmedia av en av de största profilerna.
Visst kan jag tycka att MFF vid något tillfälle i år borde fått en straff. Men jag har också sett andra lag blivit förfördelade. Utan att det framförts några konspirationsteorier.
Domarchefen i Sverige Stefan Johannesson intervjuades i veckan och var orolig för den framtida domarrekryteringen. Visst är det förståeligt: Vem vill bli ifrågasatt på sitt jobb!
Elitlagens ledare och spelare måste hjälpa till att skapa bättre relationer till matchfunktionärerna. De senaste händelserna har visat på motsatsen.