Visst kan man ha synpunkter på att ett lag som blir tia i en grundserie på 52 omgångar kan bli svenska ishockeymästare.

Men som en inte speciellt frekvent tv-tittare blev Skånederbyt i går extra intressant, Rögles kamp för att gå direkt till kvartsfinal, Malmös för att nå en tiondeplats för att kvalificera sig till en åttondelsfinal. Redhawks lyckades, rättvist – om man kan använda detta ord i slumparnas idrott – enligt mitt okunniga hockeyöga. Att avgörandet, 3—2, kom på övertid var väl ytterligare ett bevis på dramatiken. 

Den späddes på med ytterligare grader när utfallet blev några nya derbyn inför fullsatta hus. Jag brukar aldrig planera min kalender efter hockeyprogrammet, inte ens i VM-tider. På torsdag gör jag nog ett undantag. Gårdagsdramatiken gav faktiskt en viss mersmak. Jag förstår att de som har ett favoritlag kan fascineras av hockeyn. Det händer ju något hela tiden, mer eller mindre konstruktivt. Publiken sviker inte. Den accepterar en ”transportsträcka” över 52 matcher. Vill det sig väl för lag som spelar åttondelsfinal kan det bli 24 matcher till. Onekligen ett mastigt program.

***

Jag har aldrig mött – och kommer förmodligen aldrig att göra det – Malmötränaren Tomas Kollar. Jag har ingen speciell känsla för Malmö Redhawks, hoppas bara för staden Malmö och dess innevånare att laget skall vara kvar i SHL. Och då inte minst för Malmö arenas skull. Jag inbillar mig att de cirka 30 matcherna är den ekonomiska grundplåten.

Och så är det det där med Tomas Kollar. Hans framträdanden i matchintervjuerna inger förtroende, svaren är raka och tydliga. I mot- som medgång. Kollar hillar – skånskt ord för trassla – inte i in sig i meningar som han aldrig kommer ur.

Det är en klar skillnad till tränaren i Malmös största lag, vars teatraliska utspel vid de flesta domslut mot Malmö FF också känns mindre sympatiska. Såja, nu har jag beträtt ljusblå minerad mark.

För Tomas Kollars skull önskar jag Malmö Redhawks lycka till i slutspelet.

***

De få gånger jag ser hockey på tv och Redhawks matcher är det ofta Åke Unger som refererar. Det gör han bra, kunnig (av vad jag förstår), påläst och med ett varierat språk. Och med en röst som går fram.

I de många mer eller mindre nya tv-kanalerna har det lanserats en många nya kommentatorer och experter.

Alltför många är inte skolade för etermedia. Deras röster går inte fram till lyssnarna, oftast pratar de för snabbt och oartikulerat. Det lär finnas anledning att återkomma.