Jodå, jag såg ishockeyderbyt igår, åttondelsfinalen mellan Malmö Redhawks och Rögle, 2—1.

Det var en fest med de ingredienser som lockar och attraherar de hockeyfrälsta, fart och fläkt, 60-talet skott på mål, åtskilliga därtill i målramen eller tätt utanför, tre strålande målvakter, rejäla tacklingar, justa som ojusta.

Och dessutom ett hemmaavgörande på övertid. Fjärde gången av fem i Malmöfavör.

Jag förstår att många gillar hockeyns dramaturgi, jag gör det till en viss del, när den långa säsongen är inne i det här avgörande skedet.

Men jag kommer definitivt inte att prioritera ett fortsatt tittande. Nu ät det gudbevars slutspel och då skall alla aggressioner ut. Nu skall man slåss och bevaka sina revir. Jag vet inte hur många slagsmål det var, men de var många. Och alltid med samma domslut, ingen bestraffning alls, eller kvittning (lika många ut för båda lagen). Den som inleder brottnings- eller boxningsmatchen riskerat inget, han vet att även den attackerade får sina två minuter.

Varför tar inte fega domare och bestraffar den som inleder slagsmålen? Fyra par domarögon bör kunna se vem som inleder kalabaliken.

Men framför allt, vilka signaler ger det till åskådarna, i synnerhet till den yngre publiken? För allra minsta orsak är det tillåtet (nästan i alla fall) att ta till handskarna.

Och detta i ett samhälle, där våldet ökar och där kränkningar (som slagsmål) blir alltmer vanligt i skolmiljön långt ner åldersklasserna.

Nu låter jag som en moraltant, men det pallar jag för. Idrott på alla nivåer skall föregå med positiva förebilder. I detta fall gör inte ishockeyn detta.

Och tyvärr blir spelarna uppbackade av de ishockeyfrälsta journalisterna i diverse media,

Jag menar att även utan dessa glyttiga slagsmål kan en ishockeymatch locka.

Men tack och lov bjuder tv-tablåerna den närmaste tiden på både handboll och fotboll.

Det blir lätt att välja bort Rögle mot Malmö. Även om mötena varit spännande.